Göteborgsposten – 21 maj 1862, sida 2

— Tack, sade hon och närmade sig. Jag tror mig kunna sjelf komma öfver. Men han vägrade envist och påstod att hon måste emottaga hans hand till bjelp, hvilket hon äfven gjorde. Hennes rörelse var nu så stark, att hon började konvulsiviskt darra, och då hon ville i ett språng komma öfver häcken, snärjdes hernes fötter i ett af vecken på hennes kjortel och hon föll i Carlyles armar. — Al, förlåt ! stammade hon. — Ni gjorde er väl icke illa, hoppas jag? — Nej, tack! ursäkta min oskicklighet! tillade hon lifligt och sänkte hufvudet. Carlyle skyndade efter sin hustru, som ensam fortsatt sin väg. Under det Isabel om aftonen satt tillsammans med de båda barnen i det lilla rum, som var enskildt utsedt åt henne, fick William plötsligt ett våldsamt anfall af hosta. Den moderliga instinkten var här starkare än hon. Den stackars modren tog till sig den lille gossen, tryckte honom till sitt bröst och betäckte honom med kyssar. Carlyle, som hört barnet hosta, inträdde nu i rummet. Vid hans åsyn blef Isabel bestört och hon lyfte den stackars William sakta ifrån sig. — Hvarföre göra så? sade Carlyle leende; ni tycker om barnen, jag skattar mig lycklig deröfver, och detta talar till er förmån. (Forts.)