Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 2

Minnet och hoppet. Svagt som solens sken i qvällens timma, När den sjunkit ned vid himlens rand, Swålar minnet, höljdt i dunkel dimma, tersken från det forgångnas land, Qval och fröjder det framtrollar åter, Liksom vålnader utur en graf. Dåre den som vid dess taflor gråter, Skjut din julle ut på lisvets haf. Dröj ej overksam vid det försvunna, Ty det återkommer dock ej mer. När din smärtas tårar äro runna, Höj då blicken mot hvad hoppet ger. Såsom solen uti morgonstunden, Lyser hoppet uppå litvets stig. Och då sjunga foglarne i lunden, Hela skapelsen tycks trojda sig, Och med himlatoner hörs det hviska Hoppets ord till dig i smärtans stund. Ljuger hoppet? Nej! det ungdomsfriska Bär ej lögnen på sin rosenmund. Men törverkligadt ej sjelf det kommer, Kämpa sjelf och grip det med din band. På din lefnadsstig utsår det blommor, Föjer dig till evighetens land, Emma.