Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 2

kridande. Man hade allmänt väntat sig, och nordregeringen har äfven sjelf trott, att med New-Orleans intagande skulle älven bomullshandeln vara öppnad och de europeiska staterna kunna se sina bomullsförnödenheter till godo. Men den patriotism och det hat till Norden, som lifva folket i Södern, ha äfven äfven här visat sig. Genom att uppbränna den magasinerade bomullen ha de förklarat, att de ännu fortfara i sitt motstånd. Visserligen är från denna stund blockaden af New-Orleans häfd, men, då der ingen bomull finns, har det åsyftade resultatet med blockadens upphafvande icke vunnits. Vi stå således qvar på samma punkt. Nöden inom bomullssabiIiksdistrikten i Enropa stiger, kriget i Amerika fortfar och det enda medlet tor nodens afhjelpande är all:jemt otillgångligt. Det är derfore ingalunda underligt, om vissa statsmän i Europa fortfarande arbeta på att åstadkomma så iill vida en försoning mellan de fientliga parterna i Amerika, att bomullshandeln lemnas öppen för europeiska stater. Härvid smäste dock både Södern och Norden i någon mån gifva vika och lyssna till sornuftets röst. Den skada Sodern hoppas kunna gora Norden genom bomullens sorstörande uppväger på intet sätt den välgerning mot många tusenden neutrala, som bomullsutskeppningen skulle bereda hår i Europa. Såläuge det fortgår såsom hittills, skall amerikanska kriget blifva högst förhatligt, på samma gång det störtar den vestliga verldsdelen i en afgrund af sinansielt elände, hvarifrån den svårligen om ens någonsin skall kunna åter rädda sig. Norden vill slafveriets upphäfvande, hette det — välan, må Norden då oppet proklamera det, och många skola skynda härifrån till att understödja dess sak; men med såsom hittills blott visad afsigt, att vilja underkufva ett statsforbund, som anser sig halva blifvit lidande och slaget af Norden, skall detta senare aldrig kunna vinna utaf opartiska åskådare af striden annat än ett högst ljumt nedhåll. Ännu har ej general Goyon återkommit till och markis Lavalette afrest från Frankrike, der allmänheten borjar visa sig alltmera otålig öfver den ovisshet och hemlighetsfullhet som råder 1 italienska frågan och Frankrikes ställning till densamma. Visserligen har prins Napoleon afrest till Neapel och alla äro öfvertygade om vigten af hans beskickning; men ovissheten äfven härom börjar väcka ond blod och man frågar sig allmänt: äro vi barn, som behöfva förmyndare? Orsaken till all denna osäkerhet och tvekan tillskrifves kejsarinnan Eugenie, som anstränger sig af alla krafter för att bearbeta sin man i påfligt intresse. Biskopen af Angers återkom för någon tid sedan från Rom, dit han blifvit kallad af påfven, och hans hemkomst gat anledning till en stor demonstration, hvars anda kan med skäl anses betecknande för stämningen inom såväl franska armeen som folket, hvilka anse presterna stå fientliga mot kejsaren. Legiumisterna och prestpartiet ville begagna biskopens hemkomst till att egna honom sin hyllning; men då h. högvördighet passerade forbi kasernen på väg till domkyrkan, dit han skulle föra ett ofantligt vaxljus, som påfven skanki kyrkan, och började ull soldaterna, som stodo i fönstren till den stängda kasernen, utdela välsignelsen, svarade soldaterna med ropet: nlefve kejsaren!, hvilket upprepades af den ofantliga folkmassan, som hvimlade på gatorna, tills processionen försvunnit i kyrkan. Biskopen beklagade sig i en skrifvelse till kultusministern ofver hvad som förelallit, hvilket dock icke förhindrade honom från att tvenne dagar senare offentliggöra ett herdabref, hvari han uttalar sin glädje öfver det emottagande som bhfvit honom till del af den fromma befolkningen i Angers. Italiens inrikesminister har med anledning af den stundande nationalfesten tillställt prefekterna en rundskrifvelse, hvari han uppmanar dem att söka förekomma alla slitningar och derföre icke låta utsärda några inbjudningar till de presterliga myndigheterna men dock skaffa sig underrättelser om de äro hugade att deltaga i festen och vidtaga åtgärder derefter.