Göteborgsposten – 17 maj 1862, sida 1

morgon, ty jag har ej det ringaste tänkt på s att emottaga plats i England. En strid började då inom hennes själ. Ömsom beslöt hon, att riskera allt och mottaga anbudet, ömsom ville hon det icke. Det tycktes henne äfven i vissa ögonblick, som om Försynen kom och erbjöd henne det tillfälle att få återse sina barn. Derpå hviskade en inre, hemlighetsfull stämma till henne: — Akta dig! frestelsen är farlig; det är din pligt att motstå den och fly! Hon började nu betrakta förhållandena ur en annan synpunkt. Huru skulle hon kunna uthärda åsynen af Carlyle, som blifvit en annans make? Huru skulle hon kunna besluta sig att bo under samma tak med honom och vara ett lugnt vitte till de båda makarnes husliga lycka och glädje? Det skulle vara förfärligt, ja; men bon skulle tvinga sitt hjerta att härda ut; hade hon icke i sin bittra ånger beslutat att dagligen taga på sig sitt kors och bära det? Nej, huru smärtsamma och pinande hennes känslor månde bli, skulle hon dock undertrycka dem. Aftonen kom och hon tvekade ännu. Hon tillbragte åter en orolig och plågsam natt. Hennes längtan att få återse sina barn öfverväldigade hennes fysiska och moraliska styrka. Kortligen, frestelsen blef för stark; det förslag, man gjort henne, kunde ej lemnas åsido. Hon beslöt att emottaga anbudet. — När allt kommer omkring, hvarföre skulle jag icke fara dit? frågade hon sig sjelf i sin feberhetta; bvad hindrar mig derifrån? Är det fruktan för att bli igenkänd? Nåväl! om