Göteborgsposten – 17 maj 1862, sida 1

— ——————— —— ett härvarande sällskaps soireer. Med ett så godt program och ett så godt ändamäl (musikkassans väl behofliga förstärkande), bör den musikaliskt-dramatiska soirsen kunna sjelf rekommendera sig i allmänhetens åtanka. Har du sett mig flyga? säger hånande ett gammalt ordspråk, och derpå måste man ovilkorligen komma att tänka, då man läser en aunons, som var intagen i Aftorbladet tör d. 9 dennes. Det är en mekanisk arbetare i Stockholm, vid namn Strandqvist, som ändtligen tror sig ha löst det svåra problemet att lara menniskor flyga. Han erbjuder denna sin uppfinning åt någon nation, regering eller enskild man. Det varsta är dock att ej hvem som helst kan komma i åtnjutande ar den stora formån och det utmarkta nöje, som konsten att kunna flyga bör medföra; ty (ja kunde man tro det?) man skall öfva sigi konsten från barndomen. Uppfinnaren är icke jaloux om sättet (vingarnes konstruktion är dock hans hemlighet), utan i annonsen meddelar han foljande: Man uppfoder ett barn, som, etter min tanke, kan vara ett lämpligt subjekt (der ligger hemligheten!), på så sätt, att det erhåller sin största styrka i sina armar, på det att detsamma lätt och ledigt kan förmå bära sin egen kroppstyngd (gående på händerna?). Då barnet uppnått denna styrka, omgifves kroppen med gas, till den gvantitet, att den underlattar hältten af dess egen kroppstyngd, eller något mindre, utan att det af denna omgilning får blifva någon stor volym. Derull kommer (!) ett par för ändamålet väl konscruerade vingar — och barnet flyger!— Det der är ju så naturligt och enkelt, att äfven en fullvuxen menuiska skulle vilja våga sorsoket. Gör först kroppen hälften lättare och tag sedan ett par väl konstruerade vinsar — det måste gå. Hr Strandqvist blir odödlig (som Bysmeden i Södermanland) och ecklesiastikministern bör tillse att hr S:s uppfostringsmetod skyndsamt blir införd i skolorna; ty det är alldeles nödvändigt att i ångans och telegrasens tidehvarf konsten att tlyga ingår såsom ett af undervisningsämnena i skolan, helst den ej vid senare år kan instuderas. Apropos dylika humbugs, hafva säkert läsarne i svenska tidningar sett en ståtlig annons om en i London af hrr John Schwartz komp. etablerad gistermälsbyrå, hvilken hade de mest vidsträckta förbindelser med aktade familjer i hela Europa. Genom en väns bemedling har krönikeskrifvaren lyckats bekomma deras storartade program, hvilket är ett mästerstycke i sitt slag för att ,, lura bönder. Det börjar i den mest högtrafvande ton; se här t. ex.: ,Åktenskapet är den heligaste at alla jordens stiftelser! Det är kärlekens fornuttiga form, och det bör härnere förena de själar, hvilka enligt en högre vishet äro skapade for hvarandra. Åktenskapets heliga stiftelse är den ende sanne ledare, som för det menskliga slägtet till den enda ordiska frid, som finnes i denna passionerhas hemvist, det är den dyrbara gåfva, genom hvilken skaparens saderliga kärlek upvenbarat sig för de dödlige! Sedan prozrammet sålunda hållit en mycket lång foreäsning öfver äktenskapet, kryper ändtligen len dolda bästhofven fram, och de herrar, vilka vilja anlita byrån, åläggas att på förkand. ;rlägga från 90 till 180 rdr, alltefter som de ör ögonblicket äro stadda vid kassa (selon eurs circonstances financires momentanees). )enna afgist erlägges icke för någon vinst ör gisterwålsbyrån; nej, långt derifrän! ,,Enlast för att firman må kunna pröfva om de ökande hafva allvar med sin förfrågan och åsom en underpant på att deras uppgifter ro sanna. Att det ej talas om något återemnande af dessa medel, faller af sig sjelft. L2QU — —