Göteborgsposten – 15 maj 1862, sida 2

Hon hade i tvenne år befunnit sig hos Crosbys. Efter sitt tillfrisknande från den skada hon lidit genom jernvägsolyckan hade hon dragit sig tillbaka till en liten by i granskapet, och det var i denna lugna tillflyktsort hon gjort bekantskap med familjen Crosby. Lady Isabel hade låtit dem tro att hon var enka efter en fransman. Först hade hon blifvit uppmanad att gifva några lektioner åt Helene, derpå fäste man sig så småningom vid henne, så att man till slut erbjöd henne att verkligen öfvertaga lärarinnekallet. Skola vi nu beskrifva tillståndet i hennes inre? Det är svårt. Hon beherrskades af en jägtande oro, en inre feber, en outsäglig önskan efter någonting omöjligt, önskan att få återse sina barn! Ja, bon må vara hertiginna eller torparehustru, qvinnan är sig öfverallt lik, alltid densamma, då hon är mor. Man måste vara mor för att veta det, man måste haft barn och ha varit skiljd ifrån dem, för att förstå det. Vi resa för vårt nöje, kanske för vår helsas skull, och under de första veckorna vi äro borta, förblir önskan att få återse våra kära smås täcka ansigten, att ånyo få höra deras förtjusande joller, att få smaka deras ljufva kyssar, nästan tyst. Man tröstar sig, i det man brådskande öppnar de täta brfe, som tillföra oss underrättelser om deras kärlek och ömhet. Men ett ögonblick kommer, då hjertat ej härdar ut längre, då modren ovilkorligen vill återvända till sina barn, för att återse dem och lifvas af deras ljufva smekningar. Är det ej sannt, j goda mödrar, som läsen detta? Hvad skulle ej då lady Iaabel känna, som under så många år förtärts af denna önskan? Hvad är denna hemsjuka som de schweizare känna, hvilka äro borta från sitt fädernesland?