Göteborgsposten – 15 maj 1862, sida 1

— ——7—— och saktmodiga mrs Hare framskred stödd mot sir John Dobedes arm. Hennes kinder voro blekare än vanligt. Men hvem är väl den mannen som nu nalkas? Då man ser honom skulle man kunna tro att hela kyrkan vore bans. Det är en imponerande och ståtlig figur, men dyster och sluten; han bär en alldeles ny ljus peruk och i hans knapphål är en hvit törnros fästad. Det är rådmannen i egen person, det är brudens fader. Ett allmänt sorl hördes i detta ögonblick, hvar och en vill se den unga flickan och af denna orsak knuffas och skuffas man samt stiger upp på bänkarne. Och det var mödan värdt, ty i sin hvita sidenklädning och långa slöja var Barbara förtjusande vacker. På hennes kinder, som ömsom buro rosens färg och ömsom voro hvitare än hennes slöj, kunde man läsa hennes djupa rörelse. Efter Barbara kommo tärnorna, unga och intagande slickor, stolta i känslan af deras vigtiga åliggande. Dessa voro Louise Dobede, Augusta och Catharina Herbert samt Marie Rianer. Carlyle var redan på sin plats framför altaret; han reste sig då Barbara nalkades, tog hennes hand och ställde henne på sin venstra sida. Ceremonien började. Barbara uttalade tydligt alla svaren, oaktadt sin häftiga rörelse; ty vi kunna ej betvifla att icke den qvinna som älskar uppriktigt den med hvilken hon viges, är och måste vara djupt rörd i ett så högtidligt ögonblick. Presten tog till ordet enligt engelska kyrkans ritual: — Vill ni hafva denna man till eder äkta maka ? Lof