Göteborgsposten – 14 maj 1862, sida 2

— ITig, ni vet ej hvad ni säger! Hon är lat, en oförskämd och kokett varelse, som endast tänker på sitt dockansigte och sin Archibald. Var öfvertygad, miss, att hon skall blifva honom en förträfflig hustru och att hon ej skall behandla honom på samma sätt som... den andra olyckliga. — Ahl! skrek Cornelia, om jag kunde ana att hon skulle vanära honom, liksom den första, skulle jag rusa till kyrkan och förhindra giftermålet, eller, om jag ej kunde det, skulle jag strypa henne med mina egna händer. — Med dessa ord började hon gå fram och åter i rummet. Plötsligt stannade hon framför fönstret. — Se då hvilken oförskämdhet! utropade hon. Dill sprang till fönstret. Anledningen till detta sista utrop af miss Cornelia var äsynen af en ung qvinna som gick förbi huset, klädd i en vacker sommardrägt och en hatt med rosenfärgade band. Allas blickar voro fästade på henne. Det var Afy Hallijohn. Hon märkte Dill och gjorde en behagfull nigning för honom, hvilken den förtjuste gubben besvarade. — Ni tänker ej på hvad ni gör; ni besvarar hennes helsning som om jag sjelf gjort den. I stället borde ni pekat finger åt henne och sett bister ut. — Ni är grym, miss! Den stackars flickan kan väl ha varit lättsinnig och obetänksam och allt hvad ni bebagar, men då det nu är bevisadt att hon ej rymt med Richard Hare, böra vi väl ej vara oartiga mot henne. — Om djefvuln sjelf med sina barn och sin svans visade sig, skulle ni troligen hålla ett vackert tal till hans