Göteborgsposten – 10 maj 1862, sida 1

———777—17 ..— ——— bårn skall man väl nu kunna återfinna den man, som anklagar honom? — Vanta, Joyce, inföll Barbara och grep ifrigt pigans händer, jag tror mig känna denne Thorn! Jag har aldrig nämnt derom för någon, men nu måste jag tala; dystra aniagar tränga sig på mig, jag kan ej tiga längre. Vet, att jag länge hyst den öfvertygelsen, att denne Thorn icke är någon annan än sir Francis Lenison. — Gud i himlen! hvad säger ni, miss? utropade Joyce förfärad. — Ja, återtog den unga flickan, denna tanke har jag hyst, alltsedan lady Isabel flydde om natten från detta hus. Min stackars bror befann sig då i West Lynne; ban mötte den der Thorn på den smala gångstigen. Han var balklädd, och Richard talade om hans hvita händer, om ringen hvars diamant gnistrade i månskenet, samt om en åtbörd, som var honom egen och hvilken bestod deri att han alltemellanåt förde ena haaden genom håret. Allt detta påminte mig om kapten Lenison. Richard sade nyss att han känner sir Francis Lenison och att denne är nära vän till Thorn. Hör nu huru jag tänkt mig detta. En person vid namn Thorn har säkerligen under mordnatten hjelpt kapten Lenison, hvars medbrottsling han är. — Allt detta gör mig förvirrad, inföll tjenarinnan. — Jag har aldrig vågat meddela er husbonde mina misstankar, fortfor Barbara, ty jag kan ej besluta mig till att i hans närvaro uttala den eländige Lenisons namn, (Forts.)