Göteborgsposten – 10 maj 1862, sida 1

Carlyle lemnade Richard de penningar han behöfde, och uppmanade honom att skrifva och uppgifva sin nya bostad, då han erhållit en sådan. Den olycklige var sorgsen och nedslagen, nästan lika mycket som hans syster, som stod bredvid honom och hade svårt för att återhålla sina tårar. Man kunde se dem glida en och en utför kinden och falla som perlor ned på hennes sidenklädning. Han gick nedför trappan, tätt insvept i en vid kappa, som räckte från hufvud till fötter: Cornelia hade lånat honom den. Carlyle höll den yttre dörren öppen. — Au revoir, bästa Barbara! Om du någonsin berättar min mor denna dagens händelser, så säg henne att jag kännt mig mest ledsen öfver att jag icke träffat henne, att jag måst aflägsna mig, utan att få omfamna henne. — Farväl, min bror! Må himlen vaka öfver dig! suckade den stackars flickan. — Farväl, Richard! sade i sin ordning miss Cornelia, och se till att ni ej mera begår några dumheter, om ni kan undvika det. Richard tryckte sin ädle beskyddares händer i sina, under det denne följde honom ett litet stycke. Barbara vände tillbaka till rummet, som hon nyss lemnat. Joyce var äfven derinne. — Det är mycket ledsamt och olyckligt för honom, om han verkligen är oskyldig! sade denna senare. — Huru! inföll Barbara lifligt och vände sina tårfyllda ögon mot Joyce, ni tviflar således på hans oskuld? — Nej, miss, jag anser honom icke brottslig. Efter hvad han sagt mig, kan jag ej längre misstänka honom. Men