Göteborgsposten – 9 maj 1862, sida 2

lan bäst uti att icke väcka buller. Det värsta som kan nända honom är en arrestering. — Hvarföre då förfölja mig, hvarföre skicka polisen på mig? — Han gjorde det, för att injaga fruktan hos er. Då. on poliskonstapel vill arrestera en person, beter han sig icke emot honom så som den gjorde, hvilken förföljde er. — Ja, det der synes mig nog riktigt. Om en person af hans rang blir misstänkt för mord, är han ock objelpligt förlorad i alla hans ungängesbekantas ögon. — Jag har svårt att tro honom tillhöra en förnäm familj. — Ni har orätt deri, mr Carlyle. Ah, om jag icke fruktade att smärta er, genom att återuppväcka minnena af det förflutna, skulle jag säga er, med hvem jag sett honom gå och promenera. — Säg det min unge vän, så gör ni mig en tjenst. — Nåväl, mr, jag har två gånger sett honom i sällskap med sir Francis Lenison. De tyckas vara mycket förtrogna vänner. I detsamma trängde ljudet af en stojande och rasande stämma in till dem. Det kom från trappan. Richard spratt till, ty han hade känt igen sin fars röst. För första gången i sitt lif var Carlyle nära att förlora sitt lugn, sin vanliga kallblodighet. Han skyndade till dörren, forgätande att den var stängd och att nyckeln gått förlorad. Richard, som var rof för den lifligaste rörelse, kastade ögon på en stor tom koffert och frågade sig sjelf, om han kunde krypa ned deri.