Göteborgsposten – 8 maj 1862, sida 1

fär. Jag är i beråd med att — sätta 40, 000 rdr i det nya italienska lånet. — Ah? Och hvarför ej? Ä Hypoteket är endast en jornväg — i Toscana. . — Bah! Jernväg, som jernväg! Om vilkoren eljest äro favorabla. Min vän upplyste mig om att de äro det i aldra högsta grad, och jag fann verkligen affären förträfflig. Måhanda har jag på mitt samvete, att min vän redan insatt sina 40,000 och går och ängslar sig ihjel före första räntebetalningsterminen. Emellertid ligger på visst sätt hela den italienska frågan i detta. Det gäller alltsammans om penningkredit. r konungariket Italien redan nog ackrediteradt på de stora penningemarknaderna för att kunna få lån mot inteckning i en annexerad jernbana, då kan ingen makt längre störta det. I det ögonblick huset Rothschild eller Hambro ger detta rike endast 30 ören mot hypotek at ett enda olivträd i romerska Campagnan, är det klart som solen, att Rom också för all tid är det nya Lualiens hufvudstad. Detta är barometern. Också är det intet, efter min förmening, som kraftigare talar för att Italien verkligen skall Åstå sig, såsom min vän uttryckte sig, än det, att det nya lånet redan är så ytterst begärligt både i City och annorstädes. Det bar kommit för mina öron att utom den ofvanomtalade vännen äfven en ganska berömd nordisk statsman genast i tysthet placerat 1,000 sterl. i detta lån, oaktadt han eljest tör hela verlden högljudt förklarar, att han för hela det nya konungariket ej ger 2 skilling. Det kan han säga till den som tror honom! Frågan om huruvida de franska trupperna skola lemna Rom eller om huruvida sardinska trupper skola få lof att rycka derin för att göra de franska sällskap, är mot det nämnda faktum en småsak. Det afgörande är, att baron Hambro ger Victor Emanuels regering pengar att röra sig med. Sjelfve general Goyons inflytande till påfvens fördel betyder föga emot detta mer än moraliska understöd åt den andra sidan. Och vi böra då lugna oss. Venetien kan komma att fattas ännu en stund, men Rom skall blifva Italiens, i stället för endast kyrkostatens, hufvudstad, och Victor Emanuel skall snart icke mer behöfva göra, som nu, det löjliga eidospränget från Livorno till Neapel utom kyrkostatens kust, utan kunna färdas på egen mark vägen rakt fram från Alpernas fot ända till Veduvlus. ö I Milano och Monza hafva några f. d. neapolitanska soldater försökt att framkalla en resning till fördel för påfven, bourbonerna och Fra Diavolo. Försöket har naturligtvis misslyckats, men det har ånyo kastat ett ljus osver alla dessa hemliga intrigers och sammangaddningars sanna ursprung; åtskilliga prester hafva nemligen blifvit tagne vid kragen såsom de bakom kulisserne verksamma konspiratörerna, Kyrkans och alla teologiska takulteters öfverhufvud, Kristi ståthållare o. s. v. hålla sig numera uppe endast och allenast genom banditer, — det är ingen orsak att fördölja namnet; några stryka omkring i soldatkläder, andra i blusar och röda mössor, icke få i svarta kåpor, men handtverket, , förrättningen, är densamma för alla och den helige fadren sjelf gör visst ingen åtskilnad ill personen. Verldens furstar börja redan fundera på ina sommarutflygter. Denna gången sträcker let sig längre än eljest. Vi tala ej här om lylika vanliga turer, som kronprinsens af Preussen till London, som Victor Emanuels ill Paris, man väntar sig i sistnämnde hufÄSA A — . J 55. AA 2.