Göteborgsposten – 6 maj 1862, sida 1

lät derefter pusta upp elden och ställde sig med ryggen stödd mot kakelungskransen. — Snöar det annu männe? frägade han sig sjelf. Han gick bort till glasdörren, öppnade den och såg derute blott ett gapande mörker. För att omellertid skaffa sig bättre reda på hurudant vädret var öppnade han fönstret. Snön föll starkare än någonsin. Men det var icke det dåliga vädret, som frambragte det intryck af förvåning och tillochmed ögonblicklig förskräckelse, som han nu kände. En hand kom att vidröra hans, ett ansigte hade närmat sig hans. — Mr Carlyle, för Guds skull låt mig komma in! Man är mig på spåren ... Kanske har jag den i hack och häl efter mig. Carlyle kände igen denna röst. Ilan ryggade maskinmessigt tillbaka, under det tusentals stridiga känslor rörde sig inom honom. — Stäng till dörren! mumlade den okönde, i det han skyndade in i rummet. Det var Richard Hare. Carlyle förde igen glasdörren, lät draperierna falla tillbaka öfver den och skyndade derefter att rigla de båda andra dörrarne. Under tiden aftog Richard sin gamla bolstervarsrock, sina löspolisonger och sin bredskyggiga hatt, från hvilken han skakade bort snön. — Jag kommer från London, stammade den stackars unge mannen, som riktigt skälfde af köld; man är mig på spåren, mr Carlyle. Rättvisans spärhundar hafva blifvit hetsade på mig af den uslingen Thorn. (Forts.)