Göteborgsposten – 3 maj 1862, sida 2

————— kunna säga er, kvar sjelfva Hin Häle finns, än den person ni talar om, — Jag förstår; ni har öfvergifvet honom. — Öfvergifvit honom, säger ni? utbrast Afy vredgad. Ab, skulle ni vilja ge mig förklaring öfver hvad ni menar med dessa ord. — Det är mycket enkelt. Lemnade ni icke den här trakten för att följa honom, för att fästa er vid honom? — Hör mig, Joyce, inföll Afy häftigt. Jag underkastade mig förr edra nycker; men det finnes gränsor för allt här i verlden. Jag är i närvarande stund alldeles icke hugad att lyssna till dylikt enfaldigt prat. Vänd er med sådant till andra. Jag vet verkligen icke, hvarför ni så envisas med denne Richard Hare, ty alltsedan den olyckliga natten då brottet begicks, har jag icke återsett honom; jag svär er det. Om jag mött honom på min väg, skulle han redan vara fängslad och hängd, det är säkert. Joyce tycktes eftersinna; ända dittills hade hon, liksom hela West Lynne, trott, att Richard och Afy lefde tillsammans, och nu kullkastades alla dessa förmodanden och hon frågade sig sjelf, om hon skulle tro på de ord som hon hört. — Åy, återtog hon efter några ögonblicks tystnad, jag vill ej fördölja det, edra ord förvåna mig mycket; jag har alltid trott, att Richard var tillsammans med er, att ni delat hans ladsflykt. — Jag! utropade Afy med gnistrande ögon, jag lefva ihop med honom, min fars mördare! hvad tänker ni på? det vore förfärligt! — Om jag orättvist beskyllt er, så ber jag er om för