Göteborgsposten – 2 maj 1862, sida 2

e utgafs 1836, och författaren fästade då uppmärksamhet på, att en blifvande reparation bör ske med försigtighet. Att nämnde remna skrämde hr Zettervall förundrar mig ej, då denne är en ung och oerfaren man, som vid renhuggningen af hvalfvet gick mera opraktiskt tillväga än någon af våra vanliga murare troligen skulle hafva gjort. Att kyrkan afstängdes från Gudstjenst var alldeles ofverflödigt. Emellertid skulle i förlägenheten något skäl påhittas, och då tog man till det högst enfaldiga, att hvalfvet nu gaf sig, dertöre att Brunius, när han för 12 å 14 år sedan byggde om ett par sträfpelare, ej då skulle begagnat ett slags stöd, som nu upprunnit i någons iabillning som nödigt. Det behöfves ej mer än sundt förstånd för att inse det ensaldiga i ett dylikt nödsallspåhitt. Både i Dagligt Allehanda och Aftonbladet speciminerar nu en person med korrespondentartiklar i den saken. Vill man det ringaste granska innehållet af dessa bref, skall man finna den gröfsta okunnighet i allt, hvad som rör konst i allmänhet, och de mest puerila betraktelser. Jag är icke någon blind beundrare af Brunius och i flera frågor i byggnadsväg delar jag ej hans åsigter, men det som är rätt skall vara rätt; och det är ovärdigt att mot en i så många hänseenden utmärkt och förtjenstfull man gå till väga så som skett. Skola dessa uppsatser gälla som specimen för akademisk befordran, så är det lyckadt om der kommer att inrättas en lärostol i den usla litteraturen. Uti klokt folks ögon göra dessa anfall Brunius ingen skada, ty hans förtjenster förringas ej af ett anonymt angrepp utaf en af dagens små pygmåer. Emellertid torde en sak vara af vigt, och det är, att det blitvande reparationsarbetet ej blir uppdraget åt någon oerfaren yngling, ty det fordrar mycken kunskap och omsigt att röra i en byggnad som är uppförd på svag grund, af ett svagt material, som varit härjad af vådeld och på hvilken tynger en ålder af öfver 700 år. Måtte man betänka detta, så att när åter tid och penningar äro använda, man ej får se alltihop i ruiner. Vida önskligare vore det, att man ville använda medlen på att bygga en ny kyrka. Det är något som många — ja jag tror de flesta — önska, så att våra barn åtminstone kunna en gång få sitta i ro i Herrans tempel. Aftonbladet har i ett par särdeles väl och varmt skrifna artiklar sökt visa nödvändigheten af att de trenne skandinaviska rikeva förena sig om ett gemensamt försvar. Efter att hafva uppställt en redig och ganska omfattande jemförelse af några länders resurser med de skandinaviska rikenas, tillägger Aftonbladet med stöd af dessa: Häraf ser man lätteligen, att de skandinaviska rikenas sammanlagda ekonomiska resurser äro ytterst måttliga, att de knappast kunna täfla hvarken med det lilla Belgiens eller med Hollands, att de många gånger understiga de nordtyska staternas och Rysslands, samt att någon sorts jemförelse med Englands och Frankrikes näppeligen kan komma i fråga. Foljden är, att de, äfven förenade, hvarken kunna föra krig af stor omfattning eller under någon längre tidrymd, utan att nationalvälmågan i väsentlig mån förminskas och den inre utvecklingen i betänklig grad hämmas. Eröfringskrig blifva derföre omöjliga. Fredens bibehållande i det längsta genom iakttagande af en, cå vidt möjligt är, afvaktande och undvikande neutralitet, är det rådligaste. Nödgas man det oaktadt deltaga i mäktiga grannars eller bundsförvandters krig, bör man göra sig försäkrad om goda subsidier såsom vilkor for biträdet, om möjligt blott eftersträfva sådant som man med egna krafter kan ernå, samt framför allt taga sig tillvara att ej inveckla sig i vidtutseende angelägenheter, ur hvilka man ensam ej kan reda sig om man skulle blifva lemnad i sticket. Men blir någondera delen anfallen af en öfverlägsen fiende, böra de andra genast skynda til bistånd, samt alla uppbjuda deras yttersts krafter till försvaret och ej stanna med half mesyrer. År det af ofvanstående klart, att äfver de förenade skandinaviska folkens politiska ställning i de europeiskaj staternas samfund till följd af rosursernas ringhet, alltid måste blifva temligen modest, huru mycket svagare måste då hvart och ett af dem vara för sig eller, låt vara, förenade i två grupper såson nu är fallet? Ligger icke blott i dessa siffro! den kraftigaste uppmaning till sammanslutning såvida man ej slutligen skall bli allt för myc