Göteborgsposten – 1 maj 1862, sida 1

— Det är en ren uppfinning, genmälte Carlyle lugnt; jag har ännu aldrig tänkt på henne; ännu mera, jag har alldeles icke för afsgt att gifta om mig. Barbara såg upp mot Carlyle ett par ögon, fulla af en obeskriflig mildhet men äfven af en smärtsam öfverraskning. — llvarföre betraktar ni mig så, Barbara? Förvänar det er? Hon som var min hustru . . . lefver hon icke ännu? — Hvad gör det! inföll den unga flickan. Carlyle steg upp från stolen, gjorde några slag genom rummet, närmade sig sedan bordet, vid hvilket Barbara satt, och hviskade till henne i en högtidlig ton: — Den, som drifver bort sin hustru och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott. Innan Barbara ännu hunnit svara — om hon verkligen kunnat finna något svar — eller återkommit från sin öfverraskning, hade Carlyle lemnat rummet.