Göteborgsposten – 1 maj 1862, sida 1

— ———— ——— ofullkomlighet, men för att i sin undergång just lemna bevis på det gudomligas storhet i det idealas eviga, oförgängliga sken. Trycksrihetsätalet mot Ilandelstidningen har redan visat sina efterverkmugar i dess spalter, ehuru på ett helt annat sätt an man bordt kunna förmoda. I sista Lördagsnumret förekom en liten men mustig arukel, om tryckfrihetslagens rätta tillämpning, som på många håll gjort ett särdeles obehagligt intryck. Man bar nemligen deri trott sig läsa ett genom sin försåtlighet än mera kränkande angrepp mot medlemmarna af den Jury, som enligt Trycktrihetstörordningen handlagt det af stad-fiskal Hansson mot Handelstidningens ansvarige utgifvare instämda mål. Vi vilja gerna tro att man häri tagit miste; men det har, minst sagdt, varit oforsigtigt at H. T. att inleda sin ifrågavarande artikel med en rubrik (Tryckfrihetsåtal!), hvarunder en hvar måste vanta sig en redogörelse för utgången af det mål, hvari härv. Rådhusrätts utslag afkunnats samma förmiddag. I sitt nästpåföljande Måndagsnummer har deremot H. T. låtit otvetydigt påskina att så väl domstolen som jurymännen felaktigt tilllämpat gällande lagstadganden, och detta på ett sådant sätt, att, om detsamma blefve allmån praxis, alltryckfiihet derigenom skulle vullintetgöras. Meningen med detta påstående synes väl egentligen halva varit att i all säkerhet kunna framkasta ett klander mot den fällda domen, som öppet uttaladt svårligen skulle kunna undgå ett drygt ansvar. Satsen är nemligen icke allenast obevisad, utan i och för sig orimlig; och det gifves lyckligtvis en ganska enkel utväg tör tidningsredaktörer att undgå det, enligt H. T:s uppsattning, för sådan händelse oundgängliga behofvet af några mer eller mindre eländiga ansvaringar att ställa framför sig — för hvilka offentliga afböner eller några månaders fängelse ingenting betyda. Om blott en tidning strängt afhåller sig från att smäda och förklena, vare sig regering, embetsmän eller enskilda personer, och i allt håller sig till sanningen, så lärer den nog i vårt land undgå både åtal och ansvar. Den skall härigenom endast vinna så mycket storre kraft att med framgång kämpa för rätt och sanning, utan i ringaste mån inskränkas i sin verksamhet. Och föga lärer väl någonsin hafva vunnits genom att framställa menniskorna och deras handligar sämre än de äro eller behöfva vara. Såsom skäl för sitt oförtäckt uttalade klander mot strängheten af det straff, hvartill H. T:s utgitvare af Rådhusrrätten blifvit dömd, har den anfört, att smädligt uttryck mot Embetsoch Ijenstemän skulle vara, enligt nu tillämpade lagparagrafer, belagt med svårare straff än dylikt brott mot medlemmar af konungahuset eller Riksens Swänder. Härvid märkes likväl, ifall man lemnar afbönen ur sigte, att detta påstående illa stämmer öfverens med H. T:s yttrande i början af artikeln att hr S. A. Hedlund blifvit dömd att såsom smådeskrifvare straffas med ganska dryga böter. Det lärer nemligen icke rimligtvis kunna påstås, att der en utgift af 50 rdr anses för ett drygt straff, 100 rdrs böter samt skriftens Fonsiskering skulle vara mindre svårt straff än 50 rdr utan skriftens konfiskering. Hvad åter angår afbönen, bör man ihågkomma, att denna, ehuru tungt det kan falla sig för den ene eller den andre att densamma aflägga, i och för sig icke åsyftar annat än en upprättelse för den skymfade. Och det torde sannerligen icke synas tillständigt att Riksens Stander eller en medlem af konungahuset skulle, vore det ock af rikets mäk