Göteborgsposten – 1 maj 1862, sida 1

derrättad om de båda efterfrägades öde, men förvirringen och oväsendet voro så stora, att hon egde föga hopp om att s(kunna lyckas. Ett litet barn, som blifvit dödadt, men utan satt vara mycket vanställdt, hade burits in i jernvägsskjulet och lås ej långt ifrån lady Isabel. Nunnan tog det varligt i sina armar, Var detta ert barn? sade hon och vände sig till lady Isabel. Det är en liten engel, och betraktar nu sin Faders sansigte i himlen. Det var lady Isabels i brottets mörker födda barn: hon tryckte dess lilia ansigte till sitt bröst, och hennes första skänsla var ett varmt tack för att det så snart blifvit bortryckt från det onda, som i lifvet hotade det. IIon trodde, att bon sjelf äfven skulle dö inom några timmar eller mindre; och den tröga liknöjlheten för allt jordiskt, som vanligen infinner sig vid dödens annalkande, började bemäktiga ssig henne. Hon bad nunnan bära bort den lilla och sade I sakta: — Det är så som jag önskade det skulle vara. — Ilar ni ingen helsning eller några upplysningar för edra vänner? Om ni litar på mig, skall jag uppfylla edra sista önskningar. Det vore väl, om ni, medan ert förstånd ännu är redigt, ville uppfylla edra skyldigheter mot dem ni lemnar efter er. (Forts.)