Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 1

lugna sitt dåliga lynne, åter på väg till värdshuset ,Bucks Head. — Ah, Archibald, sade mrs Hare, sedan hennes man aflägsnat sig, det är Försynen sjelf som fört er hit i afton. Hvad skulle jag väl kunnat göra utan er? Barbara vände sig bort från fönstret. — Men huru har detta rykte kunnat sprida sig? sade hon — Jag vet icke. Men jag vet, att äfven andra talat med mig derom, svarade advokaten. Tom Herbert t. ex. har berättat mig samma historia som den Locksley meddelat mr Hare. Jag skrattade deråt. liksom jag gjorde nyss, och jag har skäl att hoppas, att dessa rykten nu skola försvinna. — Gud gifve det! suckade den olyckliga modren och lemnade rummet, för att gå till sängs. Carlyle och Barbara voro ensamma. — Ah, om ni ändå kunde få reda på den verklige mördaren! utbrast den unga flickan. Det är förfärligt att ständigt så här vara på sin vakt. — Jag skulle af mitt innersta hjerta vilja ha reda på, hvart mördaren flyktat hän, men jag börjar förtvifla. Barbara, som satt på afstånd från advokaten, tycktes vara försänkt i dystra betraktelser. Hennes stirrande och oroliga ögon förrådde att någon djup tanke rörde sig inom henne. Man skulle kunnat tro att hon velat tala, att hon ville anförtro Carlyle någonting, men att hon icke vågade göra det. Hastigt höjde hon åter hufvudet och hviska i en låg och blyg ton: