Göteborgsposten – 29 april 1862, sida 2

ha reda på dylikt? Nej, du är en otacksam, envis och upp-studsig flicka och du bringar mig till förtviflan. Barbara gaf fritt lopp åt sina tårar. Rådmannen steg upp och ringde häftigt på klocksträngen, för att få thåbordet undanröjdt, hvarefter han ånyo satte sig och började sin långa jeremiad. Rådmannen var af naturen mycket egensinnig. Från den stund han väl bildat sin åsigt vek han aldrig derifrån utan kom ständigt på nytt dit tillbaka. Midtunder det häftiga och stormfulla samtal, hvarmed han hedrade sin dotter, inträdde Carlyle i rummet. Nära tvenne år bade förflutit, sedan den olyckliga bändelsen timade. Han hade föga förändrats. Hans hår hade grånat, synnerligast vid tinningarne, det var alltsammans. Kanske han äfven förlorat en viss ledighet i sitt sätt, något af sin forna glädtighet. Men ban hade ännu qvar mildbeten i rösten den genomträngande blicken och sin vanliga ifver att vilja synas angenäm och behaglig för andra. Barbara reste sig upp, då han inträdde, och ville gå. — Nej, sade rådmannen och ställde sig mellan henne och dörren, tror du dig kunna komma undan? Gå och sätt dig, du skall till straff se Carlyle bli i din egen närvaro meddelad vårt samtal. Barbaras kinder brunno i karmosin, då hon åter satte sig. Carlyle, som sjelf var något förvirrad, fäste på mr Hare en frågande blick, Rädmannen berättade nu förhållandet på sitt sätt: — Ni känner ju, sade han, det förfärliga slag, som för flere år sedan träffade oss. Nåväl, ej nog med att man öfverallt talat om denna mörka och mysteriösa sak, äterkassar