Göteborgsposten – 29 april 1862, sida 1

värr till rålmannens öron. Om det fanns någon sak, med anledning af hvilken rådmannen gaf luft åt sin vrede, så var det naturligtvis den, som hade någon gemenskap med denna mysteriösa och beklagliga bändelse. Om det här i verlden fanns någon varelse, mot hvilken han i sitt kjerta rönte bitterhet och apati, så var det hans son. Det retade honom i högsta grad, att ständigt och öfverallt böra sågas, att Barbara icke gifte sig och ingen ville ha henne för hennes brors skull. Var icke det detsamma som att låta på hans dotter, honom sjelf och hans familj återfalla den skam, hvartill hans son gjort sig skyldig? Han skulle gerna med en spark velat förflytta alla West Lynnes sqallersystrar till hafvets botten, för att der tillfredsställa sin nyfikenhetstörst. Han skulle gerna sett, att han kunnat arrestera Richard och sjelf draga honom inför rätta. Han skulle tillochmed velat, det Barbara gifte sig med den förstkommand-, ty derigenom skulle det bli slut på allt detta skandalösa prat. Barbara hade redan tillbakavisat trenne anbud, nu gaf hon korgen åt en sjerde friare, och det var detta, som gjorde hennes far förtviflad. — Du handlar på detta sätt för att reta mig! skrek rådmannen med tordönsstämma och slog i bordet så kraftigt, att kopparne och theköket hoppade högt upp i förskräckelsen. — Jag försäkrar, att så icke är förhållandet! snyftade Barbara. — Hvilka äro då dina skäl? Barbara teg. — Du svarar icke. Du har ingen ursäkt att anföra