Göteborgsposten – 26 april 1862, sida 2

förstod knappast meningen af hans ord. Hon såg i största häpenhet på honom. — Och hvad tänker ni nu göra? återtog han; huru tänker ni lefva? — Jag har ännu litet penningar qvar. — Penningar! helt säkert hans? afbröt grefven lifligt, — Nej, genmälte hon och höjde stolt hufvudet, nej; de penningar jag eger har jag erhållit genom försäljning af mina juveler och smycken. När jag gifvit ut dessa penningar, skall jag försöka att lifnära mig genom att gifva lektioner. — IIvilka juveler menar ni? frågade lord Mount Severn. Mr Carlyle har försäkrat mig, att ni icke tagit någonting med er. — Jag tog verkligen icke med mig något af hvad han gifvit mig. Dessa juveler tillhörde mig, innan jag blef gift. Ni har således träffat mr Carlyle? tillade hon tvekande. — Om jag träffat honom! utbrast grefven. Ni frågar mig, om jag träffat honom? Kunde jag väl, efter en sådan händelse, efter det en dylik fläck blifvit satt på hans och vårt namn, handla på annat sätt, än att fara till honom och gifva honom försäkran om min smärta, om min djupa sympati? Men detta var ej det enda skälet, som dref mig till att besöka honom. Jag ville äfven lära känna motiverna för ert handlingssätt och skaffa mig reda på hvad som kunnat föra er ända derhän, att blindt kasta er i afgrunden. Men jag har ingenting fått veta; Carlyle kunde ej lemna mig någon förklaring. Underrattelsen om er flykt hade träffat honom som ett åskslag. Isabel, hvarföre har ni gifvit ett så