Göteborgsposten – 25 april 1862, sida 2

————— — — och tusentals andra saker; och härunder log han med sitt milda och ömma leende; och under det hon lyssnade till honom, tyckte hon sig höra ett skri, som afbröt samtalet; och detta skri kom från den lille Archibald, som fallit omkull i gräset. Ah, hvilken angenäm dröm! Hvilken herrlig drömbild var ej detta skri, som plötsligt uppväckte den olyckliga modren och återkallade henne till lifvets verklighet! Ack! Detta skri, som hon hört i sömnen, det hörde hon äfven vid sitt uppvaknande! Der i vaggen, bredvid hennes säng, gret och qved barnet: hennes sistfödde, den oäkta sonen. (Forts.) Plockgods. I en gammal spansk opera Adam förekommer en aria, i hvilken menniskoslägtets ärevördige fader, Adamus primus, på sina bara knän i en ståtlig aria på det mest gripande sätt tigger vår Herre att för allt i verlden ej skapa honom. — För sent, ljuder Guds röst, hvarefter skaparen tillsammans med Adam utför en högst rörande duett. Förr och nu. Enligt ett gammalt bruk i åtskilliga städer i Frankrike dömdes hvarje äkta man, som tog stryk af sin fru, att till straff rida genom gatorna på en åsna och i stället för tyglar hålla åsnans svans i handen. — Tänk om dylik lag ännu skulle existera bos oss, huru många åsnor skulle man ej då dagligen få se på gator och torg?