Göteborgsposten – 25 april 1862, sida 2

upprättelse hade hon väl vunnit af sitt däraktiga uppförande. Alltsom fjellen föllo från hennes ögon, alltsom hon insåg hela vidden af sitt fel, alltsom hon lärde känna verkliga karakteren hos denne Francis Lenisons, i hvars armar hon kastat sig, hoptrycktes hennes hjerta smärtsamt af de sargande ångerqvalen. Och det är ej allt! Isabel led nu icke allenast genom känslan af sitt fel, utan äfven och mest genom medvetandet af de orättvisa misstankar hon vågat hysa emot Carlyle. Ja, det var det som bragte hela hennes inre i uppror. De ord Lenison yttrat denna eftermiddag, den förklaring han gifvit henne angående Archibald Carlyles möten med Barbara Hare ljödo oupphörligt för hennes öron och framkallade inom henne tviflets förfärligaste qval. Under inflytande af dessa tankar började hennes ögonlock bli tunga och hon lät sin panna sjunka mot kakelugnens kalla marmor; derpå öppnades ånyo hennes ögon och hon såg sig med sorgsen mine omkring. Hennes blickar stannade plötsligt vid en bok, en helig bok, full af gudomlig tröst. Ack! hvarföre hade hon icke oftare i sitt lif rådfrågat denna bok! En hemlig instinkt dref henne denna afton till att taga den i hand. Hon öppnade den och genombläddrade några sidor. Derpå häftades hennes blick vid denna vers: ÅJag fördömer dig icke; gå och synda icke mera! Hon hade många fel att försona, ty hon hade ända dittills blott fört ett verldsligt lif och varit likgiltig i afseende på religionen. Kunde väl ångern, en daglig ånger, återköpa det förflutna? Hennes magra och darrande fingrar vände om bladen i Bibeln under sökandet efter ett tröstens ord, derpå läste hon: