Göteborgsposten – 24 april 1862, sida 2

Hon visade under dessa ord med sin darrande hand på en liten vagga bredvid sängen i alkoven. Sir Francis, som stödde sig mot kakelugnen, värmde sina fötter vid brasan och tänkte alldeles icke på att gå bort till bädden, hvari barnet hvilade. — Jag är nu, sade han, representant för ett mycket gammalt och ansedt baroni, och om jag ginge in på att gifta mig med er, skull jag bryta med hela min familj. — Tyst, afbröt Isabel, och gör inga ursäkter. Äfven om ni sade, att ni kommit hit för att återupprätta ert fel, om ni medgaf er skola nu genast hitkalla i detta rum en prest, för att sammanviga oss, skulle detta likväl nu vara onödigt. Barnet är födt med en fläck, som intet kan utplåna, och jag för min del hyser ett så djupt hat till er, att jag icke mera har lust att binda mig vid er. — Om ni nu afskyr mig, kan jag endast beklaga det. Förr var det annorlunda, och ni önskade då mycket ifrigt, att vigseln skulle förrättas. — Intet i verlden kan numera aftvå mitt fel; intet kan afvända eller minska de förfärliga följderna deraf. — Åh, hvad det beträffar, inföll Lenison skrattande, så är det litet orimligt. J qvinnor, j kommen städse något för sent fram med moralen. — Ja, ni har rätt i att så förakta oss, utropade hon sårad i sitt innersta; vi förtjena blott förakt, då vi en gång fallit. Må mitt sorgliga öde lända andra till föredöme och bli för dem en lexa! — Är det väl mitt fel, att ni fallit? utbrast Lenison och började ge fritt lopp åt sitt dåliga lynne. Nej, det är