Göteborgsposten – 24 april 1862, sida 2

datum. Jag öppnade brefvet, jag läste det och erfor då, att äktenskapsskilnaden blifvit bifallen. Under det lady Isabel talade sä, visade hon ej något tecken till rörelse eller vrede. Sir Francis sjelf syntes förvånad. Men han var en man af häftigt och våldsamt sinnelag, och den underrättelse, han nu fått, var ej af natur att lugna honom. — Det skulle ha varit bättre att då säga mig sanningen, inföll hon efter ett ögonblicks tystnad; det skulle ha varit bättre, att tillintetgöra min enda förhoppning, den att en gång kunna säga barnet, att det blifvit erkändt af sin fader. — Ni var då för sjuk och befann er i ett öfverretadt tillstånd, så att jag icke vågade tala med er om sådant. — Således, fortfor hon och sökte hejda bjertats häftiga slag; ni ansåg mig således ovärdig att blifva sir Francis Lenisons lagliga maka? — Hör mig, Isabel? sade han otåligt och sparkade i sönder det brinnande vedträdet; hör mig, upprepade han och sprang upp från sin stol, en man af min rang och ställning i samhället har pligter att uppfylla emot detta, och jag kan derföre icke taga till maka en frånskiljd hustru. En djup rodnad sprang upp på Isabels kinder, men hon hade ännu nog välde qvar öfver sig sjelf att ej öfverila sig. — Jag sade er då och jag upprepar det jemväl nu, genmälte bon, det var icke för min skull som jag önskade detta äktenskap, det var för barnets der, åt hvilket ni nu blott lemnat i arf skammen och vanäran.