Göteborgsposten – 23 april 1862, sida 1

————— — s— ssatt att draga tåget till klosterklockan — det var samma klocka som vi hört utanför. Allsvarligt och entonigt ljöd hon genom det höga rummet. Dess ton uppfyllde mig åter med en känsla af ensamhet och sorg. Huru herrligt och lefnadsfriskt ljudade deremot vid Capua trumpeterna i det Garibaldiska lägret sdå de kallade till strid mot den siste bourbonerkonungen, då kämparne i röda skjortor samlade kring de trefärgade fanorna under sång af all armi inryckte i lederna! Derute lefde och blomstrade det nya Italien i ungdomlig kraft och triskhet; här var Italien de dödas land. Värdigt och långsamt med sänkta hufvuden och allvarliga blickar inträdde munkarne, den ene efter den andre i kyrkan; långsamt gick hvar och en fram till högaltaret. Der, framför det allra heligaste, bugade de sig djupt och gingo derefter till bönstolare för att knäböja och börja andakten med tyst bön. Ingen af dem tycktes mig vara under sextio år; många måste ha uppnått sitt sjutionde och några till och med sitt åttionde år. Anletena buro alla pregeln af lugn, jag skulle nästan kunnat säga stel orörlighet. Ingen min förändrade sig. Det mångåriga tigandet hade i ansigtsdragen och till och med 1 deras muskler utpräglat denna karakter af orörlighet. De lågo der på sina knän likt marmorbilder, blott ögonen, hvilka med förklarade blickar skådade upp mot högaltaret, bevisade att lifvet ej slocknat inom dessa gestalter. Det var lika tyst i denna kyrka som i grafhvalfven under marmorhällarne på hvilka munkarne knäböjde. Beständigt kommo nya gestalter under ingångsportens höga hvalf och skredo med samma orörlighet i de bleka gamla anletena fram emot högaltaret för att trenne gånger buga sig och derefter knäböja. En hemsk känsla sattade mig. Sakta hviskande talade jag med vår ledsagare, hvilken det i dag var förunnadt att göra ett undantag från tystnadens lag och tala. Han gjorde mig uppmärksam på trenne hvithåriga gubbar, hvilka knäböjde straxt bredvid mig i bönstolen. De äro alla tre nära åttio år gamla, sade han och sedan sitt tretionde år i vårt kloster. Under dessa somtio år hafva de aldrig varit i Neapel. Den enda vandring som här i lifvet återstår dem att göra är till grafhvalfvet under oss. .Kanhända padre, kanhända också icke. En ny tid har ingått för Italien. Den återuppståndna Italia skall tillsluta klostren. Sannolikt skall ingen af er dö här uppe. Åter blixtrade en lifsgnista i munkens ögon. Derester antogo hans anletsdrag ånyo sin stela orörlighet. ,,Som Herren Gud vill hviskade han. Nu började de kväböjande munkarne, accompagnerade af orgeln, en sång på latinska språket. Den var entonig och sorglig liksom sången öfver en död. Då sången var slut började en ny stilla bön. På en gång dånade flera kanonskott hastigt efter hvarandra. Allt hastigare ljödo de. Det blef tull slut en oupphörligt i fjerran rullande åska. Munkarne lågo dock orörliga på sina knän. De bleka ansigtena bibehöllo samma stela lugn som förut. Iogen min förändrade sig. Kanondundret blef alltmera ihållande, allt starkare, men i munkarnes själ genljöd det icke. De uppsände böover till sin Gud, till stränghetens och försakelsens Gud. Vi sprungo upp. ,Det är Capuas bombardement! ropade mia följeslagare. I dag störtar kung Bombas thron; i morgon intågar Garibaldi i Capua! Munken drog oss hastigt ur kyrkan. ,,Om Herren Gud vill, sade han. På de knäböjande munkarnes ansigten såg jag ej den rin