Göteborgsposten – 19 april 1862, sida 2

— — ——— — ——— —— Den atackars tjenarinnan kunde knappast svara. Hon hade nyss drömt om Isabel, och hon hade svårt att skilja sin dröm från det besök som framkallat den. — Hvad säger ni, sir? stammade hon, darrande af förskräckelse. — Jag frågar, om ni sett er matmor. — Om jag sett henne? Ja, hon kom hit upp kort före midnatt, men hon stannade här blott ögonblick. — Hvad ville hon? hvad frågade hon dig om? Tankarne löpa snabbt, men inbillningskraften ännu snabbare. Joyce påminte sig nu de dystra och underliga ord lady Isabel uttalat, och nu genljödo dessa ord dystert hotande i hennes öron. En outsäglig bäfvan afmälade sig i den arma tjenarinnans anletsdrag. Hennes ögon uppspärrades och hjertat drogs tillsammans; utan att mera tänka på sin sjuka fot, utan att bry sig om Carlyles närvaro, sprang hon upp ur sängen och kastade en flanellskjol på sig, samt stödde sig slutligen darrande mot Carlyles arm. — Ah, mr, mr, hon är fallen ... jag är derom öfvertygad! — Joyce, säg icke så! inföll Carlyle med befallande stämma. — Hon bar dodadt sig, säger jag eder, ropade tjenarinnan, hvars kinder voro likbleka och läpparne hvita af rörelse. Hon kom hit, bon talade med mig, hon aftvang mig löfte, att vaka öfver hennes barn. UIon sade, att hon var sjuk och olycklig. Abh, sir, jag förstod då ingenting, men nu begriper jag allt,