Göteborgsposten – 19 april 1862, sida 2

Isabel lutade sig ånyo ned öfver sitt skrifschatull, utan, att värdigas gifva något svar. Carlyle gick till sängs, och derefter skyndade Isabel uppför trappan och in i Joyces rum. Denna senare vaknade häftigt upp, reste sig i bädden och gnuggade sig i ögonen, då hon fick se sin matmor framför sig med ett ljus i handen. — Är ni sjuk, mylady? — Sjuk? Ja... sjuk och olycklig! Hon var verkligen förfärligt blek. — Joyce, fortfor hon, om mina barn någonsin skulle bli beröfvade sin mor, måste du lofva mig, att vaka öfver dem och aldrig öfvergifva de kära små. Lofvar du mig det? Joyce fick stora ögon. Den förvåning och öfverraskning, som detta nattliga besök förorsakade henne, gjorde henne stum. — Farväl, Joyce! suckade Isabel och vinkade henne ett afsked med handen. Derpå aflägsnade hon sig, i det hon sakta stängde dörren. Joyce satt ännu några minuter upprätt i sängen och frågade sig sjelf, om hon verkligen var vaken, samt sökte i sitt minne återkalla de ord, hon nyss hört, men sömnen öfverraskade henne ånyo midtunder de sällsamma tankar, som genomkorsade hennes hjerna. Joyce var icke den enda, hvars sömn blef störd och hastigt afbruten under denna natt, så rik på sorgliga och sällsamma händelser. Äfven Carlyle uppvacktes plötsligt af en förfärlig dröm. Ilan famlade efter sin maka, men hennes plats var tom. Han ville veta tiden, och hans reperterur