Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 2

Fran Utlandet. Det är en verklig skamfläck för vår tid, att hela Europa kan med korslagda armar åse, huru den ena röfvarhorden etter den andra från olika håll kastar sig in i Syditalien, tör att skända och plundra ett tolk, som icke törmår göra mot dem ett fullkomligt fast motstånd. Men ännu smutsigare är, att en usel, al sitt folk bortstött konung kan så tillåtas att besolda dessa legioner af pack, som skola återskaffa honom hans rike, genom att omöjhggöra besästandet af dess lugn i förening med det öfriga Italien, eller ock göra den begarliga kronan ofver Medelhafvets perla så dyrköopt som möjligt för den folkvalde monarken. Smutsigast är dock, att allt detta olog kan bedrifvas under religionens vida mantel, och att våra dagars katoliker ännu icke insupit så mycket ar tidsbildningens moral, att de kunna törbjuda sina samvetens losare och bindare, sin påstådde Gudsvikarie på jorden besudla med de eländigaste brott sina sista dagar. Om Napoleons beteende vilja vi icke tala, han har många svarta sidor att vänta sig i efterverldens krönika, men hvad skall man väl säga om hans folk, dessa fransmän som vilja ullmäta sig äran att gå i spetsen för civilisationen, hvad skall man säga om dem, som kunna tillåta sin statschet på detta sätt handhafva den makt, som samma folks vilja sjelf tilldelat honom? På den transka nationen kommer dock ytterst ansvaret att falla; ty oredorna i Syditalien förorsakas af de bourbonska röfvarbanden, dessa värfvas af exkonung Frans II, eller åtminstone begagnas hans namn såsom skylt, Frans beskyddas at påtven i Rom, påfven är helt och hållet i Napoleons händer — men Napoleon är kejsare at Frankrike, och samma franska folk, som upphöjt honom på sin tron, har äfven rättighet att fordra, det han bekläder denna tron så, att icke historiens gudinna en dag sätter skammens kråka i marginalen för den svaga och moraliskt fega nation, som kan tillåta sin, genom dess vilja utsedde, monark att begagna Iranska namnet och franska vapnen till understödjande af ett öppet, skandalöst rofveri. Vi sade öppet, ty rofvarebandens värfvande bedrifves nu ej längre ens i en viss tysthet och hemlighet, utan ullochmed med skrytsam ostentation, och den franskr besälhafvaron i Rom, som skenbart fått ordres om att undertrycka dessa röfvarband, handlar i detta afseende med en frapperande lamhet, eller rättare han handlar icke alls. Att Österrike understödjer Frans II, är naturligt, ty det sätter åtminstone ingen falsk mask för sitt ansigte, utan förklarar öppet inför hela verlden, att det är konungariket Italiens fiende; men äfven fiender böra gentemot hvarandra iakttaga en viss allmänt giltig hållning och ej besudla sig med beröringen af smuts. Emellertid har till italienska regeringens kunskap kommit, att åtskilliga a de röfvareband, som nu landat på Syditaliens