Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 2

flammade af svartsjukans häftigaste eld, forskande irrade omkring längs vägen och i trädgärden. Månen ofvergjöt i detta ögonblick med sitt klaraste skimmer trädgårdsgångarne, och Isabel kunde vid detsamma igenkönna sin man och Barbara IIare, hvilka promenerade af och an med långsamma steg samt tryckta nära intill hvarandra. Hon utstötte ett skri, en ofrivillig snyftning och föll tillbaka under tyngden af sin smärta. Och han, Lenison, mannen utan hjerta och heder, hade då den djerfheten att slå sin arm omkring den olyckliga qvinnans lif; han blef allt djerfvare, drog henne intill sig, slöt benne intill. sitt bröst och hviskade i hennes öra : — Han älskar icke mer, men jag tillber eder! Den svartsjuka qvinnan är vansinnig, den kränkta qvinnan är det dubbelt. Den olyckliga lady Isabel hade förlorat sitt. förstånd, hon trodde, ja, hon trodde fullt och fast, att hennes man bedrog henne, uppoffrade henne för en annan, och hatets dämon bemäktigade sig allt mera hennes inre. — Hämnas, hämnas den samvetslöse trosbrytaren! hviskade åter denne oförskamde Lovelace; gör slut. på detta lif af uselhet, vanära och enfald. Han har aldrig varit er värdig. Var lycklig, och känn huru våldsamt mitt hjerta klappar emot ert! Hon kunde ej längre undertrycka sin förtrytelse. Acklt Francis Lenison lyckades blott för väl att lugna och trösta henne genom de djefvulska sofismer, som han hemtade i sin falska och förskämda själ. (Forts.)