Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

em punkt, att det kunnat med skäl utdömas och betraktas såsom helt enkelt en anakronism; vi skulle derfore 1 alla hänseenden ha nodgats på fullt allvar gripa oss an med dess ordnande på en tidsenligare basis, sä att ätminstone någon vinst kunde deraf dragas. Samma är forhållandet ull största desen i Norge och Danmark, och i det senare landet har man redan gripit sig an med saken. Hvad är vål derfore naturligare, än att de trenne folken, tör hvilka nästan alla intressen, hvad deras sjelfständighet angår, äro gemensamma, uppgöra ett gemensamt system, hvarester deras flottor inrättas och indelas? Konung Oecar har en gång sagt, och ingen fiunes val som vill söka vederlagga sannollkheten bäraf, att ett krig mellan oss och Danmark for tramuden är en omöjlighet; vi hatva således icke något skäl att ordna värt sjolorsvar ätven emot Danmark. Men vi kunna med Danmark tå en gemensam fiende, och fordelen at att i sådant fall hatva sjoforsvaret orduadt efter en gemensam plan ligger i så tydlig dag, att derom ej vidare behotver ordas. Säkert är emellertid att hallmesyrernas tid äfven i detta afseende är forbi: elt bortplottrande at våra penuingar på reparationer, torbyggningar och underhall ar tartyg, honka äro hadanetter odugliga ull krigsjqenet och tor dyrbara att endast begagnas ull v)OeRXpeditioner, är numera omojugt. Vi måste se saken an med oforvilladt oga och gripa in i den med kratt, och under sädana Omstandigheter är en anolutning emellan alla tre nordiska staterna af en så otvervagande jordel, att vi tro allmänna menmgen derom vara nätan odelad. Det gäller at denna avleduimg nu för de män, som sakens uttorande ullbor, att ej gå tillvaga med något oslicto-t-ceremouielt krus, att ej tveka och diplomauserar, utan oppet framlagga sordelarne at en anslutnog å ena sidan uch de mojliga jemkuugar, svm derfor behofvas ä den andra, samt Iramfor allt grunda förslagen på den oppna och tydliga basis, som inguver lortroende, och ej rikta dem med misstänksamma finter. Det enekuda tår vika för det stora allmanaa, ty genom detta befordras dock bäst allt det enkilda, är en regel, hvilken fortjenar at nu behjortas. Det oppna framträdandet skall dessutom göra saken mera tydlig och latttattlig tor den stora allmanheten och såmedelst bereda den en snarare framgång. I den danska udskiuften Norden, hvars uppgift är att soka för sin del visa nodvandigueten al de trenne skandinaviska staternas värmare anslutuing till hvarandra, finnes en tangre arukel i äwnet, hvarur vi låna följande, hvilket vi i allo underskrifva: Sverige och Danmark hatva under alla omständigheter ett stort och måktigt intresse, nemligen att bevara freden i Östersjön. Vi tro, au båda makterna 1 foreniug ätven alltid kola vara i stånd att uppratthalla den, törutsatt att deras sjöförsvar håller jemna steg med tidens fordriugar och ar andamalsenligt erättadt för att tinoakavisa hvarje forsök ull kränkning deraf. Det har visat sig, att för andamålsenligheten behöfvas jernskepp, pansarskepp, Monitors, icke gawla slytande träpalats. Men på det att det ändamälsenliga skall bli tillräckligt, måste vi vara tre om törsvaret i stållet for hvar och en för sig. Danmarks marinbudget skall knappast någonsin förslå till att skapa en pansarflotta, så stor, att den skulle beherrska Östersjön; våra skandinaviska grannars medel skola å andra sidan svart visa sig lika otillräckliga, nen om hvardera at de trenne staterna arbear konseqvent efter samma system, skall man lock till slut uppnå ett, såsom vi tro, mycket aktningsvärdt resultat; det är här blott if vigt, att icke den ena bygger i öster och A — Nn ae