Rom och Italien. En turinerkorrespondent skrifver till en utländsk tidning soljande om ställningen i Italien: Jag har bref från Rom fulla af enskildtheter rörande de franska truppernas ständiga rörelser derstädes. Femtonhundra man hafva nyligen kommit från Civita Vecchia för att förstärka garnisonen. Romarne sägas dystert blicka på de nyankomne. De se i dessa förändringar symptomer till en förlängd ockupation af deras stad och en fortvaro af tingens ställning mot hvilken de ej försumma något tillfälle att protestera. Man beräknar dessutom att det inom Rom och de återstående provinserna af den hopkrympta påfliga staten finnes ej mindre än 5,000 röfvare i exkonungens af Neapel och hans presterliga allierades sold — alla färdiga till omedelbar handling. Der finnes i Marseille omkring 100 man af den mest desperata karakter färdiga att stiga ombord samt göra en landstigning på italienska kusten, andra band af samma styrka samlas i Malta, Triest och äfven i Cadix. Dessa vänta för att sätta sitt anfall i förbindelse med trupper, som skola landstiga från Illyrien och Dalmatien. En hop at den fanatiske irländske majoren OReillys upplösta brigad har äfven åter tagit värfning. Stormen samlar sig med ett ord sagdt från alla verldens hörn öfver de åt olyckan hemfallna neapolitanska provinserna. De reaktionära ledarne hoppas att före månadens slnt få börja anfallet med 6,000 man. De hafva dock nu uppgifvit allt hopp att kunna begagna sig af de nationela elementerna, och hela deras här kommer att bestå af främmande fanatici, äfventyrare och missdådare. Redan är det en ej obetydlig tid sedan några andra än utlänningar fallit i händerna på regeringens trupper. Men ehurn tjogeller till och med hundratals skurkar kunna insmuglas på kusterna trån Frankrikes, Spaniens, Österrikes och äf. ven Englands hamnar, så är det dock tydlig! att ingen sjöexpedition skulle kunna bli nog stor för att uppväcka någon oro eller följas a! något resultat. Kärnan af röfvarkåren måste