Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 1

Er — — —— nödvändigt utgå från Rom, och den skulle aldrig kunna växa till en farlig storlek utan den påfliga och den kejserliga franska styrelsens öppna understöd. Italiens olyckor hafva alltifrån Gaetas fall bhfvit framkallade genom Tuilerierna, och midt under sin djupa tacksamhet, under sitt tåliga förtroende, under sin outtröttliga benndran, börja italienarne tvifla på möjligheten att förklara de djupa beräkningarne, den kalla, stela, stumma grymhetens förfining, den orubbliga beslutsan heten hos denne besynnerlige man, hvilken, efter att ha bjudit dem att bli en nation af män, af fria män, tillåter att den skönaste och lyckligaste delen af halfön förvandlas till ett vilddjursnäste. De förhoppningar som väckts af M. Lavalettes resa till Paris, af artiklarne i Patrie, och hvilka sedermera listigt utspridts af vännerna till Ratazzis minister, hafva nu gifvit plats för vida mera ödesdigra och synbarligen bättre grundade farhågor om att ambassadören blott blifvit återkallad för att lugna farhågorna och blidka vreden inom påfliga hofvet, äfvensom för att skjuta undan all opposition mot den påfligt sinnade och intrigerande Goyon. Denne man är, såsom italienarne nu börja förstå, den verklige diplomaten; ty hvad beträffar Rom och Neapel är det ingen Gud utom Napoleon och Goyon är hans profet. Må det blod som nu flyter och som snart skall flyta i ännu djupare och mäktigare strömmar falla tillbaka öfver dens hufvud som verkligen utgjuter det! hör jag öfverallt hviskas. Om vi vända vår uppmärksamhet från de faror för hvilka södra Italien snart skall bli skådeplatsen, ha vi skäl att glädjas öfver den kontrast som halföns norra del genom sin ordning och sitt lugn lägger i dagen. Garibaldis rundresa har hittills icke framkallat någon oro, utom ibland österrikarne i de venetianska garnisonerna, hvilka enligt alla berättelser visa symptomer till en växande demoralisation. Garibaldi var tvenne dagar i Parma och väntas nu till Cremona. Han besökte i Parma San Giovanni-teatern, hvarest hans närvaro naturligtvis helsades med nästan ursinniga bifallsyttringar. Bland andra höjdes ropet Viva Mazzim in patria! hvarpå generalen steg upp och yttrade att han skulle bli den sändning trogen hvilken han i Genua fått sig anförtrodd; några lagformaliteter, hvilka han ej kunde förstå eller förklara, reste sig sig mot uppfyllandet af folkets vilja, men konungen och hans ministrar skulle finna medel att bana vägen för den landsflyktiges återvändande. Han tilltalade derefter de i logerna församlade qvinnorna och yttrade — En bön hade han att ifrigt framställa, — den nemligen att de ej skulle låta narra sig af presterna, hvilka voro Italiens värsta fiender och Österrikes samt röfrarnes förbundne. De borde bortkasta de fördomar som presterna utspridt bland folket — isynnerhet bland qvinnorna — för att resa hinder emot Italiens oberoende. Presterna hade under ärhundraden varit det förnämsta hindret emot deras olyckliga lands enhet. Akten er för deras intriger J Italiens qvinnor, utropade han; akten er för deras onda råd! Generalen hade deputeraderne Crispi och Bixio vid sin sida; han föreställde dem för mängden såsom sina trognaste vänner. De tilltalade båda två folket, och Bixio slutade med ord hvilka beskrefvo Garibaldi som en gudomlighet jå jorden (una divinita sur la terra). Hopen tycktes dervid fattad af ett intryck, att en öfvermensklig varelse verkligen stode framför dem. Följande morgon började Garibaldi öfningen i reftelskjutning; han sköt första skottet och träffade innersta ringen näst intill pricken — ett skott som gränsar till mirakel, ifall man tager i betraktande generalens ålder och sjuklighet. Hans armar och ben äro mycket angripna af täta giktanfall. Ingen penna kan