Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 2

Från Utlandet. De nya bourbonska ströftågen i Syd-Italien äro nu åter i full gång och deras våg betecknas som vanligt med mord, brand och röfverier. Fortvaron af sådana skaufläckar i Napoleons poletik mot Italien — ty det är och förblir dock hans tel — som dessa rösvarebands nybildande och härjningar kastar en stark skugga öfver hans regering. Ty det är alltid ett stort fel tor hvarje statsman att mer eller mindre förblommeradt för egna planers skull träda i samband med ogerningsmän och missdådare. Det framgår tydligt af allt, att Napoleon vill bevisa omöjligheten för Italien att knnna hålla tillsammans och oförmågan hos den italienska regeringen att kunna undertrycka ens några spridda röfvarehopar. Napoleon skall derföre troligen snart återkomma till sitt gamla projekt: en italiensk konfederation under påfven såsom den främeste regenten eller under Napoleon, hvars mannekin pålven endast är. I en italiensk konfederation skulle Frankrike numera vara allherrskare, sedan Österrike en gång för alla gjort sig omöjligt, och planen är god, det kan ej nekas, men så är den ock ursprungligen framgåugen ur Napoleon den förstes breda och höga panna. Vår tidsande är likväl ej sådan, att den tillåter sådana eröfringsplaners utförande, och italienska nationen har redan, ledd af sin store tafsman Cavour, uttalat sig emot hvarje försök att utföra den napoleonska innersta tanken, i det den proklamerat helstaten såsom sitt mål och Rom såsom Italiens hufvudstad. Från detta program kan ingen italiensk statsman nu mera afvika, ty det har redan öfvergått till ett sine dua non i solkmedvetandet. Emellertid är rotveriets fortfarande i Syditalien ett ondt, som måste väcka hvarje italiensk fosterlandsväns största bekymmer, och det är derföre regeringens första pligt, att soka undertrycka det nu pågående oväsendet och för framtiden förekomma detsamma, emedan det ovedersägligen demoraliserar befolkningen och försvagar regeringens popularitet, hvilken hittills utgjort dess förnämsta styrka. Saken har dertöre äfven varit å bane inom deputerade kammaren, der deputeraden Carricliola gjort förfrågan om röfvareväsendet och begärt återupptagandet af underhandlingarne om konung Frans aflägenande srån Rom. Ratazzi svarade dermed, att han erkänner den olycka, som drabbat några sydprovinser, men att han likväl tror, det underrättelserna derifrån i alla hänseenden äro öfverdrifna, emedan general Lamarmora förklarat en tillökning af stridskrafterna vara onödig. Regeringen har stadigt fasthållit vid konung Frans aflägsnande från Kom och visat, huru hans vistade derstädes var en ständig källa till oordningar och röfverier. Ministern sade sig tro, att Frankrike äfven inser detta och känner nödvändigheten af att afhjelpa det; men alla svårigheter kunna ej öfvervinnas på en gång. Påfven Pius IX:s krafter aftaga raskt och läkarne sägas ha förklarat, att någon operation icke kan tillsolje af denna företagas. Såret i foten har gått ihop och påfvens lif sväfvar derföre i den yttersta fara. Uti wienerkretsarne är man högst orolig häröfver, ty ett nytt påfveval skall uteslutande komma att företagas under Frankrikes inflytande, och detta inger bekymmer. I Frankrike har inrikesministern Persigny utfärdat ett cirkulär, genom hvilket han upphäfver den vidt utgrenade Vincentföreningens centralråd, derföre att föreningen ej velat underkasta sig regeringens kontroll. Detta cirkulär tros skola komma att väcka presterskapets och det klerikala partiets stora förbittring, hvilken äfven väntas i dessa dagar skola gisva sig I tt nom senaten med anledning af ett klagon å från biskopen af Rheims öfver en maire n by, hvilken tillåtit sig att sanställa en lig i stället för en andlig skollärare. Nen till olycka för det presterIhga partiet har just i dessa dagar inträffat något, som lemnar ett nytt och slående vittnesbörd om presterskapets blinda fanatism. Eu af Frankrikes högst uppsatta prester, orkebiskopen af Toulouse, har nemligen i ett herdebref till de troende tillkännagifvit, att ett åjudbileum skall hållas den 16 maj innevarande sår med anledning af trehundrade årsdagen för ett berömligt verk; men de frisinnade pasrisertidningarne hafva upplyst allmänheten I derom, och man erfar nu, att detta beromliga I verk är hvarken mer eller mindre än det skändliga mordet på hugenotterna. Visserligen