Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 2

Åttonde Kapitlet. Richard Hare, Månen öfvergjöt med sina glänsande strålar marken under denna vackra måndags afton, Aftonstjernan lyste äfven på det klara himlafästet. Båda lyste de öfver en enslig vandrares steg, som långsamt och försigtigt gick framåt i skuggan vid kanten af vägen, med sänkt hufvud, halsen nedtryckt mellan skuldrorna, lik en som ej gerna vill bli igenkänd. Att döma af hans blus och grofva skor, tillhörde han arbetsklassen. Han bar tjocka svarta polisonger, hvilka dolde srundningen af hans ansigte, och hans bredskyggiga hatt undangömde alldeles pannan. Då han kom fram till mr Ilares boning, hoppade han öfver stängslet, sedan han dock först försigtigtvis orolig sett sig omkring. Derpå gick han genom en liten äng, klättrade öfver en mur och hoppade ned i mr Hares trädgård, der han skyndade att dölja sig i skuggan af träden. Vare sig att hans onde ande ingifvit honom det eller att hans hog för motsägelser förorsakat det, rådmannen var denna afton hemma hos sig. Någonting sådant hände knappast en gång hvart halfår. Barbara var orolig, utmattad, plågad af den grymmaste ängslan, och skulle ba gifvit tjugo år af sitt lif, om hennes far ej varit hemma. Men nej, allt gick efter denna motstridigheternas förfärliga lag. (Forts.)