Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 3

mitäns betänkande; ty den anser Österrike, lika litet som vi Preussen, ej berättigadt att göra anspråk på att vara en sjömakt. I Turkiet har sultanen länge med den största ifver egnat sig åt flottan och denna skall äfven, såfort tid och tillgångar tillåta, riktas med åtskilliga pansarfartyg. I Belgien har regeringens uppmärksamhet i hög grad väckts genom den från Amerika ingångna vigtiga underrättelsen om ofta nämnde sjödrabbning. Man tror att detta äfven skall utöfva ett modificerande inflytande på de opopulära befästningsarbetena vid Antwerpen. Krigsministern har nemligen ifrat för uppförandet af citadeller vid Scheldeflodens mynning, hvilka skulle: omöjliggöra en fientlig flottas inlöpande i Schelden och Antwerpens bombardement; men då nu erfarenheten bovisat, att kulor af hvarje kaliber plattas mot pansarfartygon, hyser man förhoppning om, att man skall afstå från citadellerna och befria den belgiska handelsmetropolen från den mara, som hvilar så tryckande på den. — Frankrikes storartade rustningar och arbete för anskaffandet at pansarsartyg af hvarje storlek ha länge varit allmänt omtalade, och man kan vara öfvertygad om, att de amerikanska underrättelserna ingalunda minskat denna makts ifver i detta hänseende. — Om vi ej missminna oss, är anskaffandet af pansarfartyg beslutadt al riksförsamlingarne såväl i Spanien som Portugal, åtminstone i det förra landet egnas s. n. stor uppmärksamhet åt flottan. — Från Ryssland förljudes — visserligen härutinnan ingenting, men sedan i fjol berättades att ryska regeringen i England beställt pansarsartyg, och den värme, hvarmed storfursten Konstantin omfattar flottans sak, i förening med hans nyligen gjorda långvariga vistande i England tyckas oss slående bevisa, att man i Ryssland i detta afseende ingalunda lägger armarne i kors. Något sådant framgår äfven af de ofta hörda klagomålen från de olika ministerdepartementen, att fursten-storamiralen tager så till sig af skattkammaren för flottans räkning, att de snart sagdt icke ha någonting öfrigt åt sig. Resultat: SverigeNorge och Holland (såsom vi förmoda) äro de enda länder som ännu ej gjort något för ett tidsenligt sjötörsvar. För Sverige-Norges del ligger orsaken i bristen på årligt sammanträdande representationer. Väl för dem, att tiden för riksdagen och storthinget snart är inne. I Preussens regeringskretsar råder stor uppståndelse tillfolje af ett i ÅVossische Zeitung ofkentliggjordt aktstycke, hvilket bättre än något annat visar, hvad den nuvarande ministeren verkligen bär i skölden. Det ar ett förtroligt bref från själen i ministeren, si nansministern von der Heydt, till krigsministern von Roon, hvilket anonymt blifvit tillsändt Vossische Zeitungs redaktion och dess äkthet är höjd otver allt tvifvel genom en notis i den ministeriela Stornzeitung, lydande derpå, att skrifvelsen endast på straffvardt sätt kan hafva kommit i den anonyme insändarens ego, hvarföre saken öfverlemnats i generaladvokatens händer. Nämnde skritvelse börjar med den öppenhjertiga förklaringen, att det är al största vigt för regeringen, att de förestående valen till deputerade kammaren utfalla etter hennes önskan och att hon kan räkna på husets majoritet, hvadan man måste söka aflägsna allt, som kan bidraga till att bringa regeringsfientliga elementer in i kammaren. Såsom de tvenne väsentligaste agitationsmedlen sör progessist (Fortschritts-) partiet uämnas derpå militärbudgeten och det åsyftade fortfarande utkräfvandet at den 25 procents tillökning å inkomstoch rangskatten samt qvarn-och slagtningsasgiften. För att nu beröfva oppositionen dess bästa vapen och befrämja valen i regeringens anda, finner hr Heydt det vara nödvändigt, att afstå från vidare fordran på 25 procents tillökningen och redan innan valterminen gifva bestämdt löfte derom. Men då finanserna derigenom gå miste om en nettoinkomst af mer än 3,700,000 thlr, som hr Heydt skall få svårt att ersätta, beder han sin kollega hjelpa honom genom att afkorta minst 2 2 millioner thlr af krigsbudgeten, eftersom i de andra förvaltningsgrenarne redan inskränkningar egt rum. Hr Heydt tillägger dock, att han efter valen om synnerliga omständigheter skulle göra ett tillskott till armåen af nöden, ej skall tveka om att dertill räcka sin hand. Dessa medgifvanden äro, såsom vi i går omnämnde, redan offentliggiorda för folket af