Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 2

—op— — i — Jag har mött honom flere gånger, sedan han kom hit till Herberts, och jag har naturligtvis gjort mig sjelf den lfrågan, om det kunde vara den ifrågavarande: personen. En stemligen besynnerlig händelse inträffade i går: jag var ute och promenerade med doktor Benant från Swainson, då vi j mötte kapten, som kände doktorn. De helsade på hvarandra, ehuru såsom föga bekanta. rv — Känner ni honom? frågade jag doktorn. — Ja, svarade han, det är mr Frederick. — Icke blott mr Frederick, utan Frederick Torn. — Ja, jag vet, tillade Benant; men då han för några år sedan uppehåll sig i Swainson, lät han alltid kalla sig mr Frederick, och i hela staden kände man honom endast under detta namn. — Huru tillbragte han då sin tid? frågade jag doktorn. — Han roade sig och begick några dumma streck; kortligen han förde en ung mans lif. — Red han ofta ut? — Det var hans passion att sitta till häst, sade doktorn; han brukade också ofta rida genom hela trakten. — Nå, tillade den gamle Dill, hvad tycker ni mr Arschibald? Så mycket jag kan minnas, tilldrog sig allt detta sjust vid den tid, då Hallijohn mördades. — Min tanke är den, inföll Carlyle, att det är samme Tpersou; sådan är åtminstone min öfvertygelse. Han lutade! sig med dessa ord tillbaka i länstolen och sejönk i djupa tankar, förgätande alla de papper, som lågo Frinespridda på bordet framför honom. (Forts.)