Göteborgsposten – 10 april 1862, sida 1

sin själsnärvaro; hon hörde ej längre bvad Herbert fortfor att säga henne; hon tänkte ej på att svara honom. Hennes stora ögon, som uppspärrades omåttligt stirrade orörliga på främlingen, liksom om hans blick alldeles tjusat henne. Hvarje hennes anletsdrag uttryckte oro, en liflig ängslan, och hennes läppar bleknade synbart. Var väl denne främling en verkligt lefvande varelse af kött och ben, eller var det blott ett spöke, som frammanats inom hennes själ af de drömmar hennes mor berättat henne? Major Herbert fann snart att Babaras tankar voro helt och hållet upptagna af hans kamrat, och han ansåg sig derföre böra presentera honom. — Kapten Thorn! utbrast han. . Vid detta namn spratt Barbara till, och hon förde ofrivilligt handen till sin panna, som om hon vaknat upp ur en djup sömn. Hon återfick efterhand medvetandet. — Jag ...jag betraktade så mycket kapten Thorn, stammade hon, derföre att hans ansigte förefaller mig vara icke alldeles obekant. — Jag var för omkring fem år sedan ett par dagar i West Lynne. — Jag förstår genmälte Barbara, utan att just veta hvad hon sade. Tänker ni dröja länge qvar här? — Vi ha flera veckors permission, men jag vet ej, om vi komma att förnöta den härstädes. Barbara skiljdes ifrån dem. En mängd olika tankar genomkorsade hennes hjerna, under det hon gick tillbaka till slottet. Hon skyndade upp i salongen, gick genom denna och uppnådde dervid en grupp, bestående af hennes mor,