Göteborgsposten – 9 april 1862, sida 2

sen, att denna promenad blifvit på förhand öfverenskommen och att de aflägsnat sig från henne för att i smyg njuta af bvarandras sällskap. Det låg denna afton i Barbaras hela väsen någonting så tilldragande, att Carlyle liksom hvarje annan måste röna inflytande deraf. Hennes smakfulla, eleganta och lätta sommardrägt, hennes glänsande blå ögon, hennes förtjusande anletsdrag, den friska färgen på hennes kinder, allt detta frestade blickarne. Hon hade löst upp banden på sin vackra hvita sommarhatt och lekte med dem, under det ett mera drömmande än otåligt uttryck lägrade sig öfver hennes ansigte. — Min kära Barbara, huru skola vi komma hem ? sade mrs Hare. Jag fruktar att det är mig omöjligt tillryggalägga vägen till fots. Jag beklagar att jag icke befallt Benjamin komma hit med pbaetonen. — Vi kunna skicka och säga till honom, sade Carlyle. — Men det är mycket illa af mig, Archibald, att komma så bär burdus öfver er och lady Isabel, och dessutom besvära ert folk. — Ja det är mycket illa, det är det, genmälte Carlyle med en gycklande ton. Min bästa mrs Hare, ni är alltid mera orolig för andra än för er sjelf. — Och ni har alltid varit god, Archibald; ni har alltid vetat att utjemna svårigheterna och ni skattar er alltid lycklig, då ni kan för andras skull äfven göra er sjelf besvär. Ack, lady Isabel, om jag vore ung, skulle jag afundas er en så god man; han har ingen sin like. Vid åhörandet af dessa ord, sade lady Isabel för sig sjelf, att det fanns en annan ung qvinna, som kunde vara