Göteborgsposten – 9 april 1862, sida 2

lemnade allen, samt styrde kosan mot den grupp som bildades af de trenne andra damerna. — Skulle han ha hört våra ord ? sade Barbara med en sakta suck. Carlyle betraktade leende den unga flickan, hvars anlete förrådde den djupaste fruktan. Barbara var synbarligen så förvirrad, att han skulle, om han ej påmint sig ett visst äfventyr från fordom, utan tvifvel visat mera ifver och ömhet i att lugna henne. — Han har helt säkert hört litet, Barbara, såframt ban icke är tankspridd; men äfven om han kommit under fund med några lösryckta stycken ur vårt samtal, ser jag dock icke deri någonting ondt. — Jag talade ju med er om kapten Thorn, om det af bonom begångna mordet, icke sannt? — Jo, men ni yttrade icke någonting om Richard; var derföre utan fruktan. Lenison känner icke till hela affären; den är för honom af föga vigt: för honom kunde namnet Thorn eller tillochmed sjelfva samtalsämnet ej hafva någonting intressant; det gick säkerligen, såsom man brukar säga, in genom det ena örat och ut genam det andra. Barbara, lugna er derföre. Under dessa ord såg han verkligen på henne med ömma blickar, och lady Isabel var icke mera tillräckligt långt borta, för att ej kunna uppsnappa denna blick. Hon hade ej skäl att bli svartsjuk för densamma ty den förrådde ingenting. Men hon fästade dock uppmärksamhet vid den. Hon hade jemväl observerat, att de aflägsnat sig för att promenera tillsammans; hon gjorde derföre den mycket djerfva slutsat