Göteborgsposten – 9 april 1862, sida 1

— Jag tycker, att hon redan för längesedan befriat sig från dessa objudna syner. — Det är detsamma som att tala till en döf, att räsonnera med min mor, då hon röner inflytandet af dessa drömmar. Jag försökte likväl i dag morse; jag vädjade till hennes sunda förstånd; alla mina argumenter besvarade hon blott med: ÅÅr jag väl herrskarinna öfver mina känslor Jag har ej framkallat denna dröm med att tänka på Bi chard; nej, på intet sätt! Min mor har rätt; är det väl hennes fel, att hennes själ oupphörligt fylles med dessa dystra drömbilder ? Carlyle dröjde med sitt svar. Han tog en fjäderboll från ett af barnen och lät den studsa upp och ned i sin hand. — Det är besynnerligt, återtog han, att vi ej erhålla några underrättelser från Richard. — Ja, det är verkligen mycket besynnerligt; min mor har döden i hjertat. Jag kunde förstå det af nägra ord, som undsluppo henne i morse. Jag för min del tror icke på drömmarne, men min mors hafva verkligen en sällsam analogi med verkligheten, isynnerhet denna natts syner. — Hvad drömde hon då? — Hon drömde, att den sannskyldige mördaren befann sig i West Lynne, att han var hos er på ett besök, och att vi båda, min mor och jag, samtalade med honom om mordet. Han ville rättfärdiga sig, och anklagade derför Richard ; derpå vände han sig bort för att hviska något till Otway Bethel, som stod bakom honom. Är icke äfven detta en besynnerlig omständighet? hviskade Barbara och höjde mot Car