Göteborgsposten – 9 april 1862, sida 1

ferna om att underhandlingarne skola ome delbart börja på fullt allvar. Man hoppas ännu före sommaren kunna lyckas åstadkom: ma en för alla parter tillfredsställande fredoch uppgörelse. De väpnade fruntimmerskompanierna skola åter upplösas och sättas vid synålen; den österrikiska erkehertigen omtalas ej mera med ett ord. Detta kan i sanning, om något kallas beaucoup de bruit pour une omelette. För en omelette, som endast hunnit slås i ka strullen! Men det är med krigen, som med äktenskapen, de bästa äro mähända de som icke bls af. Den största ledsamheten är för dessa tappra generaler, som tyckas skola komma hem utan de väntade lagrarna, (med eventualiter åtföljande pensioner å la Montauban!) och hvilkas bedrifter hafva all möjlig ehance och sannolikhet for sig, att blifva ämne för elaka enaktspjeser på någon vådevillteater. General Prim skulle efter detta hafva fått den ypperligaste anledning att vid hvarje törefallande kritiskt fall i framtiden utropa: Vid alla helgon! sedan den stora reträtten bar jag icke sett maken! Vi måste sanningsenligt tillägga vid allt detta, att enligt andra underrättelser är det dock ännu en liten, liten glimt qvar, en liten, liten möjlighet ännu, att verkligen få slåss i Mexiko. Kabinetterna i Paris och Madrid lägga i detta ogonblick som bäst sina hufvuden tillsammans för att hitta på något bättre än den 8 k. konventionen i Soledad, som åtminstone icke är en convention de soldat, det tår man medgifva. Vi må afvakta resultatet häraf. Nordamerikanarne, — för att hålla oss till den nya verlden, — hafva uppfört ett litet maritimt effektstycke, hvaråt hela den europeiska parterren annu i denna stund sitter och gapar helt förbluffad, ur stånd att riktigt komma sig trån sin öfverraskning. Vi mena naturligtvis denna intermede, som bär titeln Merrimac och Monitor. Förståsigpåare försäkra, att detta är utan jemförelse det intressantaste, som i vår tid blifvit gifvet af någon krigsteaters direktion, och man ropar otåligt: dacapo, dacapo! -Ett resande herrskap önskar att direktionen för den amerikanska krigsteatern måtte hafva den godheten att snarast möjligt åter uppföra den så omtyckta knalleffektpjesen Merrmac and Monitor; vett sällskap amatörer utbedja sig af krigsteaterns välvilliga bestyrelse etc. etc. eto. I sjelfva verket är detta en krigsdramatisk vnement at ovanlig, af stor, at ofantlig, hvarför icke af sekularisk betydelse. Det synes alltför troligt, att hela verldens örlogsväsen skall af denna händelse blifva berörd, det är endast en episod, men den skall börja en ny sera i sjöförsvarets historia, den skall åstadkomma en revolution i alla äldre systemer och i sin ordning frambringa de mest fabelaktiga resultater. För oss, det kära fäderneslandet, skall bland annat hela den vidtsvätvande striden mellan stora och lilla flottan efter detta blifva totalt barnslig och ändamålslös; för framtiden kan det, strängt taget, aldrig mer bli fråga hvarken om stor eller liten flotta, hvarken om linieskepp eller om kanonångbåtar, utan om simmande jernsköldpaddor. Experimentet är redan gjordt af Merrimac; en enda dylik tingest stångar inom en halftimma tio linieskepp i sank och spränger tjugo fregatter i lusten, men en Monitor (lefve vår landsman Ericsson!) med några Dahlgrenskanoner (lefve vår landsman Dahlgren!) håller åter en sådan föreläsning för den unge herr Merrimac, att denne helt slagen kryper i närmaste vrän. Detta är dagens stora faktum. Det gäller för närvarande alltså icke mer om kolossala krigsskepp, icke ens om pansarAi.