Göteborgsposten – 8 april 1862, sida 2

Lynne, fann hon, att försöket öfversteg hennes krafter. Hon beräknade annars vanligen afständen bättre. Febern och rörelsen på morgonen hade helt säkert äfvenledes något uttröttat henne. Hon stödde sig mot inkörsgrinden. — Jag gjorde orätt i att gå så långt, Barbara. — Tag min arm, min mor, så skola vi gå bort till bänken, som ni ser derborta, och der skall ni kunna sitta ned ett ögonblick. De uppnådde bänken, som stod i skuggan under ett yfvigt träd, alldeles mitt emot grinden och vägen. Mrs Hare satte sig. Efter några minuters förlopp närmade sig mr Carlyle, hans hustru och syster, som befunno sig ute på en promenadtur, mrs Hare och Barbara. Francis Lenison var i sällskap med dem, samt äfven Carlyles barn med undantag af det yngsta. Lady Isabel mottog hjertligt mrs Hare; hon hade fattat en uppriktig tillgifvenhet för denna finkänsliga och lidande qvinna. — Ni finner mig säkert mycket löjlig, Archibald, sade mrs Hare, det är med svårighet jag kan gå hit, så sjuk är jag, och likväl kommer jag för att skaffa mig underrättelse om den stackars Joyce. — Nåväl! j skolen tillbringa aftonen hos oss, sade lady Isabel, så att ni kan få tid att återhemta er litet. — För satan! mumlade kapten Lenison för sig sjelf, då han blef varse de båda basökande fruntimren, hvilken vacker flicka! Den får man taga i närmare skärskådande. (Forts.)