Göteborgsposten – 8 april 1862, sida 2

Han vandrade efter ha sagt detta, med stolta och majeotätiska steg utför gängstigen. Barbara började nu hoppa och dansa omkring i salen, med en glädtig mine. Man skulle kunnat tro, att heones fars bortgång lättade henne från en stor tyngd. — Barbara, ljöd plötsligt mrs Hares röst; den olyckshändelse som drabbat Joyce gör mig verkligen ondt; jag har lust att genast begifva mig till East Lynne, för att få närmare reda på huru det är. Hvad säger du derom? Barbaras hjerta klappade våldsammare. Hennes kärlek till Carlyle var ihällig och uppriktig. Alldenstund hon var tvungen att begrafva den i djupet af sitt hjerta, blef den endast ännu starkare och djupare. Att döma af hennes ömsom kalla och tillbakadragna, ömsom glädtiga och ystra sätt, skulle man aldrig kunnat tro, att inom hennes själ ännu lefde minnet af den man, hon så varmt älskat. Vid tanken på att hon snart skulle få återse honom darrade hela hennes varelse af lycka. — Önskar ni gå till fots, min mor? — Ja, jag känner mig nog stark dertill. När skola vi begifva oss i väg, Barbara? — Omkring kl. 7, tror jag är bäst; de ha då spisat middag på East Lynne. — Godt, bifogade mrs Hare. Då de båda anträdde sin promenad till East Lynne, var det en riktigt herrlig afton. Man såg och hörde myggen svärma omkring i den ljufva aftonen, liksom för att begagna de sista vackra sommardagarne. Promenaden föreföll mrs Hare särdeles angenäm; men innan de kommo fram till East