Göteborgsposten – 8 april 1862, sida 2

— Tjurhufvad! tillade Barbara. Epitetet undslapp den unga flickans läppar, innan hon hann hejda sig. — Barbara! återtog modren, jag tänkte säga, att din. far är så rättvis. i — Nåja! men jag påstår, att det skulle vara grymt,! onaturligt tillochmed, om han samtyckte till att öfverlemna. sin son i rättvisans händer. j Det låg bitterhet i dessa den unga flickans ord, men. det fanns äfven tårar i hennes ögon, hvilka hon dock skyndade sig att torka bort, innan hon gick ned i matsalen, der rådmannen befann sig. Då man kl. 4 på eftermiddagen satte sig till middagsbordet, var mrs Hare bättre. Solljuset, rörelsen, de hvardagliga sysselsättningarne hade, så att säga, utplånat nattens dystra drömbilder, och hennes själ hade återfått sitt vanliga lugn. Under måltiden vände samtalet sig förnämligast om den olycka som drabbat Joyce på East Lynne. Sedan maten blifvit borttagen, dröjde rådmannen blott en kort stund qvar vid sin portvinsbutelj, ty han hade lofvat att komma och röka en cigarr hos en af sina confratres, mr Herbert. — Kommer ni åter till thdags, min far? frågade Barbara honom, då han stod färdig att aflägsna sig. — Och hvad rör det er min nådiga? genmälte mr Hare. — Icke alls. Jag ville blott ba reda på om vi skola vänta på er med thået. — Nej, gör icke det, jag tillbringar aftonen hos Herberts.