Göteborgsposten – 7 april 1862, sida 1

vomedien förut uppgöres, men skädespelarne jelfva, å den for tillfället uppresta teatern, nåste improvisera sina roller. Ej må någon ro, att drägterna vid en sådan maskerad nnna mäta sig med dem, som väckte så nycket uppseende vid H. M:t konungens eller n. e. utrikesministerns sista maskerad: inga uveler förekomma, icke ens falska. Nej, masker förfärdigas af gråpapper, vända nattrockar, utshina konungamantlar och till äfventyrs också några gamla, i ett klådständ till nthyrning sala serafimerriddardrägter bilda kostymen. Men hvad som brister å ena sidan måste fyllas å andra, och det fria ordet tar vid slika tillfällen ut sin fulla rätt. Detta om de enskilda nöjena. De offentiga uppehållas af det Elfforsska teatersällskapet, som s. n. gästar Upsala. Man kan ej gerna säga att detta sällskap beredt åskådarne mer än en rolig afton och detta var lå Korefararna af Kotzebue uppfordes. Så dånande skrattsalfvor, som de, hvilka då helsade histrionerna, ha väl sällan klingat i vårt lilla Thalia tempel. Sjelfva spelet förbigår jag ned tystnadens vältalighet, men angående nppsättuingen af pjesen kan jag ej underlåta att påpeka huruledes t. ex. ett kloster i Jerusalem var mäkta präktigt upplyst af stearinljus (Obs.! Handlingen tilldrager sig omkring år 1100), huru turkarne voro iklädda moderna halsdukar och permissioner af gardintyg samt huru slutligen nunnorna voro försedda med vidlyftiga krinoliner och alumi. nium-armband. Violinisten Suckow har gifvit en temligen talrikt besokt konsert, men som Nerudascbern än grasserar, vann han ej synnerligt bifall. Utomdess kan anmärkas, att syskonen Neruda ännu äro i hvar mans mun, sedan en töretagsam cigarrfabrikör i Stockholm skickat hit en hel laddning cigarrer, benämnda: Syskonen Neruda. Om några veckor ämnar man till förmån för ett allmännyttigt ändamål gifva några studentspektakel å härvarande teater, då man ämnar uppföra en ny originalpjes, om på vers eller prosa vet jag ej. — A propos vers, så hörde jag nyligen en liten sådan, skrifven af den qvicke hofkamrer H. å en klocksträng, hvilken fru H. gaf H. M:t drottningen till julklapp. Härmed afslutande detta bref anför jag versen, som lyder: :0 hulda drottning till din säng Förlåt, att jag mig vågat svinga! Ej du, blott jag får vara sträng, Ditt kall är högt, men mitt är ringa. V. o. F.