Göteborgsposten – 7 april 1862, sida 1

—— 0O—c— ä-—d—;—— Carlyle fann Joyce ligga blek och orörlig vid foten af muren. Då han nalkades henne, öppnade hon ögonen, liksom om hon vaknat upp ur en svimning. — Ah, mr, sade den stackars tjenarinnan då hon blef honom varse, rör mig icke, jag lider förfärligt: mitt ben är brutet. Han ville lyfta upp benne, men hon utstötte ett skri af smärta. — Jag vill hoppas att du ej är farligt sårad, sade han med godhet. Huru har detta kommit sig? — Er flicka, mr, sprang ut fastän det regnade, jag skyndade efter henne, för att föra in henne, men jag råkade då falla och förlorade härunder medvetandet. Carlyle skickade John med tilburyn efter mr Wainwright, och tjenarne, som nu kommo tillbaka från kyrkan, togo Joyce och buro henne till en säng, å hvilken hon lades fullt påklädd. Carlyle och lady Isabel stannade inne hos henne. Miss Cornelia var äfven derinne, sysslande mycket, men utråttande intet, och tillagade tusen saker, hvilka bon inbillade sig skola vara nyttiga, allt under det hon gaf sitt hjerta luft i yttringar af sympati eller vrede. Hon var af ett häftigt lynne och gjorde äfven derföre mera ondt än godt. Hastigt kom den lilla Isabel insmygande i rummet och drog sin mor i klädningskjolen. — Mamma, hviskade hon, det är en främmande herre dernere, som nyss anländt i postchaise; han har en kapp: säck med sig och önskar få tala med dig och pappa. Lady Isabel riktigt pinades, hon anade endast alltför väl hvem den nykommne var,