Göteborgsposten – 5 april 1862, sida 2

— ——.—7——76—7— Foljande morgon regnade det som om himlen varit oppen; det klarntde likväl upp fram mot middagen. På estermiddagen, medan man var i kyrkan, började regnet åter falla i strida strömmar. — Cornelia, hviskade Carlyle till sin syster efter gudstjenstens slut, det regnar starkt, och jag råder dig att åka hem med oss i vår tilbury, John kan gå till fots. Cornelia var ej den, som kunde gå in på ett dylikt forslag. Det skulle ha regnat klippstycken, om hon kunnat förmås att icke gå till kyrkan eller återvända bem derifrån annorlunda än till fots. Hon begaf sig derföre i väg, skyddad af sitt ofantliga paraply. Carlyle och Isabel passerado snart förbi henne och sågo henne med stora steg plöja vägen. (Forts.) —— Plockgods. Resande och Åsnor. En ung man som i sällskap med flera andra personer företagit sig en resa till Hartz, villa för att roa sällskapet, göra sig qvick på en åsnedrifvares bekostnad, och tillfrågade honom derföre: Huru många äsnor finnas här? — JO, kära herre, svarade den tillfrägade, det kommer alldeles an på de resandes antal; ju flera resande desto flera åsnor, men för ögonbliket finnes här en mera än vanligt. Vare sig nu att svaret kom alldeles osökt eller var afsigtligt, det vissa är emellertid att det framkallade vela sällskapets skratt och bragte qvickhetsmakaren i stor förlägenhet, och aldrig mera försökte han ens att drifva med en åsnedrifvare efter den betan.