Göteborgsposten – 5 april 1862, sida 1

——— — -aNÄäA— — — sell, på sin höjd en medlem af den allt talrikare klassen pauvres honteuses, om hon var tattig — och i det senare sallet var hon en beklagansvärd varelse, måhända ej mindre i det förra, sastän det olyckliga der doljes inom hemmets egna väggar, och bör vara doldt för profana blickar. En gammal mamsell, blott denna beteckning tyller oss med missmod, ty kan man väl se något mera nedtryckande än en sådan varelse, kokett så länge det ännu är ens tänkbart, sqvallersjuk och förtalande derpå någon tid, så en bitter läserska, som törbannar den verldsliga kärleken och alla Jordiska njutningar såsom djetvulens verk och — i brist på någon jordisk, under en skakande ironi — har blott i Herranom, ej den milde Guden utan den vrede som skall gissla hela verlden, den oväckta menskligheten, sin brudgum. Slutligen taga dock åren ut sin rätt, och den gamla mamsellen ser verlden an med försonligare ögon, men hennes oförmåga att bereda sig en oberoende belägenhet tyller hennes inre med allt annat än lugn, tills slutligen kommunen eller något välgörenhetssällskap tager sig an den åldrigas sista dagar. Men det finnes äfven ett annat species af gamla mamseller, hvilket visserligen är mera vordnadsbjudande, men hvars åsyn dock verkar mycket nedslående på betraktaren. Och det är dessa varelser, som, uppfödda till odågor i annat än att söka fängsla männer, dock gå miste om dessa och etter sina dåraktiga föräldrars eller andra målsmäns fråntalle stå der omgifna af nödens mörker. De duga till ingenting annat än att möjligen brodera något tapisseri eller virka en och annan småsak, och i nödens stund måste dessa förvärfskallor tillgripas. Men de ha många medsystrar i lifvet, arbetslönen blir derföre nedwyckt, ja, ända ned till den yuersta gränsen för mojligheten af lifvets uppehålle, och ett djupt armod betecknar deras lif. Deras kläder aro hela och rena, men tygerna urblekta och qvinnans hela fintlighet anlitad, tor att göra de få plaggen användbara ännu en vinter eller sommar. Betraktaren känner igen dessa arma varelser på deras bleka, afmagrade, men resignerade ansigten, hvilkas ofta af tårar skoljda drag för tidigt vissnat; på deras framärböjda magra gestalter och af uattvak förstörda, glanslosa ogon. Det okulle vara orättvist, att icke medguva, det en förändring till något bättre lotvar att tima. Anläggandet at goda skolor, skickliga lärarinnors anskafsande och undervIsningsanstalters upprättande för deras bildande, liksom i allmänhet ett omsorgsfullare vakande öfver flickskolornas handhafvande äro idel goda tecken. Men trukterna af dessa torbättringar kunna torst och främst ej på tlera år annu inhostas och torbättringarne skola ej hatva hela den åsyftade verkan, om de icke erhälla sin fullkomning vid anstalter för de flickor, som sakna ett hem eller en god mor, liksom ynglingen från elementarskolan, för att der erhålla den mera speciela bildningen för lifvet. Vi hafva just i detta amne från ett aktadt fruntimmer, som sjelf förut haft flickors vård om hand, emottagit en uppsats, eller rättare ett förslag, som vi i dess flesta delar biträda och hvilket vi anse värdt hvarje tänkande läsares eller läsarinnas behjertande, och särskildt deras uppmärksamhet, som både vilja och kunna gagna det allmänna, om det än måste ske genom uppoffringar af litet tid och medel. Den insända uppsatsens atgjordt praktiska innehåll är detta: Förslag till en undervisningsanstalt för äldre flickobarn. Uti den anstalt, jag håär asser, skulle